Förlusten av ett husdjur har länge betraktats som en ”mindre” sorg. Något man förväntas ta sig igenom snabbt, helst utan att göra för stort väsen av sig. Men ny forskning visar att den bilden är både förenklad och missvisande.
- 1 Studien bygger på en nationellt representativ enkät med 975 vuxna i Storbritannien.
- 2 Cirka en tredjedel (32,6 %) uppgav att de har förlorat ett älskat husdjur någon gång i livet.
- 3 Bland dem som förlorat både människa och djur valde 21 % husdjurets död som den mest plågsamma förlusten.
- 4 Hos 7,5 % låg reaktionen på nivåer som matchar kriterier för förlängd sorg (PGD) – ett tillstånd som i dag oftast kopplas till mänskliga dödsfall.
- 5 Forskarna menar att resultaten pekar på ett behov av större förståelse och bättre stöd när människor sörjer en hund eller katt.
För många människor kan sorgen efter en hund eller katt vara minst lika djup – och ibland djupare – än sorgen efter en närstående människa. Resultaten utmanar inte bara gamla föreställningar om sorg, utan också hur samhället ser på relationen mellan människa och djur.
En sorg som ofta underskattas
I en brittisk studie som nyligen publicerades har forskare undersökt hur människor upplever olika typer av förluster. Resultaten pekar i en tydlig riktning: sorgen efter ett älskat husdjur är långt ifrån trivial.
Bland deltagare som både hade förlorat en närstående människa och ett husdjur uppgav drygt var femte person att förlusten av djuret varit mer smärtsam. Det gällde även fall där den mänskliga förlusten handlade om en förälder, ett syskon eller en mycket nära vän.
Det är siffror som skaver mot den allmänna uppfattningen om vad som ”borde” göra mest ont – och som tvingar fram en mer nyanserad diskussion om sorg.

Så gick studien till
Undersökningen genomfördes i mars 2024 och omfattade 975 vuxna i Storbritannien. Deltagarna valdes ut för att spegla befolkningen i stort när det gäller ålder, kön och bakgrund.
Cirka en tredjedel uppgav att de någon gång förlorat ett älskat husdjur. Nästan samtliga hade dessutom upplevt dödsfallet av en närstående människa. Det gav forskarna möjlighet att jämföra hur olika typer av förlust upplevs – inte i teorin, utan i människors faktiska liv.
Att så många beskrev sorgen efter sitt djur som den mest traumatiska erfarenheten kom som en överraskning även för forskargruppen.
Varför förlusten av ett djur kan slå extra hårt
Enligt studiens huvudförfattare, psykologen Philip Hyland, handlar sorgens intensitet mindre om art – och mer om relation.
Husdjur är ofta ständigt närvarande i vardagen. De delar hemmet, rutinerna och de små ögonblicken som sällan uppmärksammas förrän de försvinner. Till skillnad från många mänskliga relationer präglas bandet till ett djur sällan av konflikter, maktspel eller outtalade krav.
För många fungerar hunden eller katten som ett emotionellt ankare: någon som alltid finns där, lyssnar utan att döma och erbjuder trygghet utan villkor. När det bandet bryts uppstår ett tomrum som kan vara svårt att fylla.
När sorgen inte går över
Studien visar också att sorgen efter ett husdjur i vissa fall kan bli långvarig och svår att bearbeta. Hos 7,5 procent av deltagarna uppfyllde reaktionerna kriterierna för förlängd sorg – ett tillstånd som i dag endast används vid dödsfall av människor.
Det väcker frågor om hur samhället ser på djurförlust, och vilket stöd som faktiskt finns tillgängligt. Många som sörjer ett husdjur vittnar om att de inte tas på allvar, varken av omgivningen eller inom vården. Sorgen förminskas, jämförs bort eller förväntas gå över snabbt.
Forskarna bakom studien menar att detta behöver förändras.

Ett behov av större förståelse
Att erkänna sorgen efter ett husdjur handlar inte om att värdera djurliv högre än människoliv. Det handlar om att respektera relationer – och om att förstå att sorg är individuell.
När ett husdjur dör förlorar man inte bara ett djur. Man förlorar en vän, en familjemedlem och ofta en central del av sin vardag. Den förlusten förtjänar att tas på allvar.
Har du hund – eller bara älskar att prata om hundar? Då får du gärna kika in och vara en av de första medlemmarna.
Studien pekar på ett växande behov av ökad medvetenhet, bättre stöd och ett mer öppet samtal om vad det faktiskt innebär att säga farväl till en fyrbent familjemedlem.

