Emil Lindberg
Från välbekanta familjehundar till raser som de flesta aldrig har hört talas om. Svenska Kennelklubbens hundrasguide rymmer 376 poster – och alla kan registreras i Sverige. Men bakom den långa listan finns olika slags erkännanden, särskilda avelskrav och en fråga som blir allt viktigare: hur ska raserna hålla sig friska även i framtiden?
Labrador, Tax och Schäfer behöver knappast någon närmare presentation. Men Markiesje? Hälleforshund? Alaskan Klee Kai?
Den som börjar bläddra i Svenska Kennelklubbens hundrasguide kan snart upptäcka hur mycket av hundvärlden som finns bortom de vanligaste mötena på kvarterets promenadrunda. Där samsas välkända favoriter med betydligt ovanligare bekantskaper.
376 poster finns i guiden. Det låter som en enkel siffra att jämföra med andra kennelklubbars listor. I själva verket krävs det att man tittar närmare på vad som räknas – och vad ett erkännande egentligen innebär.
När Hundnytt kontaktar Svenska Kennelklubben, SKK, för att reda ut saken ger Janina Pfalzer på SKK ett första, tydligt besked:
– Alla hundraser som finns beskrivna i vår Hundrasguide är hundraser som går att registrera i Svenska Kennelklubben. Viktigt att påpeka är dock att vissa är varianter på samma hundras, till exempel vad gäller storlek och hårlag.
Därför finns fler raser på den svenska listan
En del av förklaringen finns i att hundvärlden har flera beslutsnivåer.
Den internationella kennelunionen FCI erkänner drygt 350 hundraser. Raser som erkänns där ska också erkännas av de anslutna nationella kennelklubbarna, däribland SKK.
Men den svenska listan slutar inte där.
Den omfattar också raser som har godkänts inom det nordiska samarbetet Nordisk Kennel Union, NKU, och raser som SKK har godkänt nationellt. Sedan 2019 kan de nordiska medlemsländerna själva godkänna nya, icke FCI-erkända raser enligt särskilda regler.
Det gör att en hundras kan ha en självklar plats i det svenska registret utan att vara internationellt erkänd av FCI.
Gotlandsstövare, Hälleforshund och Svensk Vit Älghund är exempel på svenska raser som har godkänts inom NKU, men inte av FCI.
En annan väg in har den nederländska sällskapshunden Markiesje tagit. Den godkändes av hemlandets kennelklubb 1999 och av SKK för registrering 2025, men är ännu inte erkänd av FCI.
För svenska hundägare innebär det att utbudet av registrerbara raser är bredare än enbart FCI:s raslista.
Ingen säker plats på världstoppen
Med så många namn i guiden ligger frågan nära till hands: hör SKK till de kennelklubbar som erkänner allra flest raser i världen?
Det kan organisationen inte bekräfta.
– Tyvärr har vi ingen uppgift om det utan det beror nog på vilka regler de enskilda kennelklubbarna väljer att ha, säger Janina Pfalzer.
Jämförelsen påverkas bland annat av hur rasvarianter räknas och vilka nationella erkännanden som finns. Dessutom är det skillnad mellan att en ras får registreras och att det faktiskt finns registrerade hundar av rasen i landet.
En lång raslista är alltså inte samma sak som lika många raser i svenska hem.
Däremot lyfter SKK fram ett annat område där Sverige, Finland och Norge sticker ut: den höga andelen kennelklubbsregistrerade hundar.
I SKK:s publicerade statistik för 2025 motsvarade organisationens registreringar 69,2 procent av den totala mängden nyregistrerade hundar i Jordbruksverkets register. Det är ett mått på årets registreringar, inte på hur stor andel av alla hundar i Sverige som är SKK-registrerade.
Enligt Janina Pfalzer ligger andelen kennelklubbsregistrerade hundar i övriga Europa på runt 20 procent. Uppgiften ger en bild av kennelklubbarnas starka ställning i Norden, även om den inte avgör vilken organisation som har flest erkända raser.
Vägen in börjar med en ansökan
Hur får då en ny ras plats hos SKK?
För en ras som inte är erkänd av FCI kan både en privatperson och en rasklubb ansöka hos SKK:s avelskommitté. Rasen ska vara erkänd av hemlandets nationella kennelklubb och ha en rasstandard som åtminstone är översatt till engelska.
Men här finns en avgörande skillnad: att bli godkänd för registrering innebär inte automatiskt att rasen också är godkänd för avel inom SKK.
Registreringen öppnar för deltagande i svenska utställningar, prov, tävlingar och beskrivningar enligt de regler som gäller. Hundarna förs in i SKK:s annexregister och får inledningsvis en avelsspärr.
För att även bedriva avel krävs ytterligare en ansökan. Den ska innehålla en motivering till erkännandet och en rasspecifik avelsstrategi, RAS, med mål och strategier för ett långsiktigt hållbart avelsarbete.
Då blir frågor om hälsa, population och genetisk variation centrala.
– För registrering i sig är det inte avgörande men om man även ansöker om rätt att avla är det avgörande att populationen är tillräckligt stor och att den är tillräckligt sund eftersom det inte är långsiktigt hållbart med avel i små populationer där få individer är sunda, förklarar Janina Pfalzer.
Ett nytt namn måste också klara kraven
Att en ras redan är erkänd i ett annat land garanterar inte ett svenskt ja.
SKK kan neka erkännande om rasen inte uppfyller grundläggande krav på hälsa eller mentalitet. Bedömningen tar hänsyn till djurskyddslagstiftningen, organisationens grundregler och samhällets krav.
Janina Pfalzer nämner bland annat varghybrider, raser med stora rädslor eller stor aggressivitet och raser med påtaglig osundhet som exempel.
Ett godkännande kan också förenas med villkor inför avel, exempelvis genomförd Beteende- och personlighetsbeskrivning hund, BPH, eller höftleds- och armbågsröntgen.
För den som vill introducera en ras handlar arbetet därför om betydligt mer än att visa att hundarna finns och har ett namn. Det måste också finnas förutsättningar att föda upp kommande generationer på ett hållbart sätt.
Nya i Sverige behöver inte vara nya i hundvärlden
Varje år tillkommer några raser bland SKK:s registreringar. Men en första svensk registrering kan komma långt efter det internationella erkännandet.
Under 2025 registrerade SKK för första gången bland annat Schweizisk Liten Stövare (Berner) och Segugio Italiano (släthårig), enligt uppgifterna till Hundnytt. Båda hade redan varit FCI-erkända i årtionden.
Markiesje var också en ny bekantskap i registreringsstatistiken.
Ett annat aktuellt tillskott är Alaskan Klee Kai. I januari 2026 presenterade SKK avelskommitténs beslut att erkänna rasen på nivå 2, vilket innebär att det även får bedrivas avel med den inom SKK. Beslutet fattades vid kommitténs möte den 21 november 2025.
Ansökan kom från Svenska Alaskan Klee Kai Klubben.
Även en välbekant ras kan ha fått vänta länge på ett internationellt erkännande. Dansk-Svensk Gårdshund godkändes av de svenska och danska kennelklubbarna redan 1987. FCI:s slutliga erkännande kom först 2019.
Svensk utställningsrätt har sina gränser
För ägaren till en ras som är erkänd av SKK men inte av FCI finns möjligheter att delta i den svenska hundvärlden. Däremot följer inte alla internationella rättigheter med.
Hundar av dessa raser kan inte bli internationella champions inom FCI:s system.
– De kan fortfarande delta till exempel vid internationella utställningar i Sverige men får då inte tävla om CACIB eller delta i gruppfinalerna, säger Janina Pfalzer.
CACIB är det internationella utställningscertifikatet.
Annexregistret rymmer också annat än icke FCI-erkända raser. Där finns exempelvis hundar med ofullständig härstamning och hundar som har fötts inom inkorsningsprojekt. Registret ska därför inte läsas som en separat lista över nya hundraser.
Framtidens fråga: vilka gränser behöver öppnas?
Ett brett rasutbud kan hjälpa hundägare att hitta hundar med just de egenskaper de söker. Samtidigt behöver även ovanliga raser tillräckligt många lämpliga avelsdjur för att kunna utvecklas hållbart.
Här beskriver Janina Pfalzer ett arbete som pågår även med redan etablerade raser.
– Rent generellt, och det gäller även befintliga raser, är det viktigt att så många hundar som möjligt används i aveln och att vi inte sätter upp hinder utan snarare river dem för att arbeta med den genetiska variationen.
Hon lyfter de fyra Belgiska Vallhundsvarianterna som exempel. Sedan 2013 är parning mellan varianterna tillåten inom SKK, och valparna registreras sedan som den variant de ser ut som.
Frågor om långsiktigt hållbar avel diskuteras också på kennelklubbens avelskonferenser, där rasklubbarnas avelsfunktionärer deltar.
– Det händer väldigt mycket nu, även om det kanske varken syns eller hörs utanför kennelklubben.
Bakom guidens 376 poster finns därmed mer än en imponerande mängd hundnamn. Där finns också beslut om vilka hundar som får registreras, vilka som får gå i avel och hur befintliga populationer kan få bättre förutsättningar.
Listan visar bredden. Det fortsatta avelsarbetet avgör hur den bredden kan leva vidare.
Har du hund – eller bara älskar att prata om hundar? Då får du gärna kika in och vara en av de första medlemmarna.
Vilken hundras vill du lära känna?
Nyfiken på en välbekant favorit eller en ras du aldrig hört talas om? I Hundnytts hundrasdatabas har vi samlat alla hundraser i Sverige. Utforska deras historia, egenskaper och behov – och upptäck hur mycket hundvärlden har att bjuda på.
