Emil Lindberg
En tass bredvid matteboken, en nos bland bokstavskorten och ett koppel som hjälper ett ledset barn över tröskeln till klassrummet. På Påskagängets skola i Dalby har lärarna Joanna Andersson och Sara Nandelin hittat en väg till elever som ibland är svåra att nå – med hjälp av hundarna Luna och Asta. Men bakom de uppskattade mötena finns utbildning, planering och en tydlig regel: hundarna måste också få säga nej.
En skolmorgon kan börja med att ett barn inte vill släppa sin förälder. Att gå in i klassrummet känns för svårt, och uppmaningar från vuxna hjälper inte alltid.
Då kan Joanna fråga om barnet vill hjälpa henne med Luna.
Kanske hålla i kopplet och följa med hunden till hennes rum. Kanske hämta vatten. En liten uppgift som, enligt Joanna, kan göra det möjligt att komma vidare när morgonen har låst sig.
– På så vis har vi lyckats få in dem i klassrummet och bryta den ledsna känslan, berättar hon för Hundnytt.
Liknande situationer uppstår när en elev är arg, tycker att något har varit orättvist eller inte vill återvända till en aktivitet. Luna kan då bli vad Joanna beskriver som en lugn och trygg bro tillbaka.
Om hunden behöver en paus kan eleven hjälpa till att visa henne till pausmattan. Att ta hand om Luna blir ett sätt att själv komma in i klassrummet igen.
Två hundar med olika uppdrag
Joanna är utbildad grundskollärare för förskoleklass till årskurs tre. Hennes hund Luna är en fyra och ett halvt år gammal Welsh Springer Spaniel, som redan som valp var tänkt att så småningom arbeta i skolan.
Joanna beskriver henne som glad och social. I mötet med vuxna kan glädjen vara ivrig, medan hälsningen på barn ofta är lugnare: Luna ställer sig bredvid och låter sig klappas.
Kollegan Sara är lärare i bland annat engelska, svenska som andraspråk samt idrott och hälsa. Hennes jämnåriga Labradoodle-tik Asta har funnits med på skolan sedan ungefär ett års ålder, då deras utbildning tillsammans började.
Asta kommer gärna in i rummet med snabba steg och viftande svans. Sara beskriver det som att hon ibland till och med ler.
Hundarnas uppdrag skiljer sig åt. Luna arbetar framför allt som klasshund, med närvaro i klassrummet och inslag i undervisningen. Asta arbetar mer riktat med enskilda elever och små grupper.
Gemensamt är lärarnas ambition att göra skoldagen mer tillgänglig för eleverna – och ge dem ytterligare en anledning att vilja delta.
Det började med en annan hund
För Joanna började vägen till hund i undervisningen med en tidningsartikel om hundar som hjälper äldre. Hon sökte vidare och hittade den utbildningsverksamhet som i dag heter Svenska Terapihundskolan.
Hennes dåvarande Labrador utbildades till terapihund. Arbetet tog sedan en annan riktning: i stället för äldre mötte de ungdomar på HVB-hem.
När Joanna senare utbildade sig till lärare berättade hon på sin första anställningsintervju att hon hade en utbildad terapihund. Arbetsgivaren såg honom som en tillgång. Han fick lyssna på elevernas läsning och hjälpte, enligt Joanna, även elever med hög skolfrånvaro att komma till skolan för att läsa för honom.
Labradoren gick bort strax innan Joanna flyttade från Göteborg till Skåne. När hon sökte ett nytt lärarjobb berättade hon om planen att skaffa en ny hund för arbete i skolan. Även den här gången fick hon stöd från chefen.
För Sara kom idén genom kollegan. De hade arbetat tillsammans i något år när Sara skulle skaffa en ny valp. Joanna berättade om hundarnas möjligheter i skolan, och Sara började läsa på.
Efter ett samtal med chefen bestämde hon sig för att gå utbildningen med Asta. Under vägen har Joanna varit både stöd och någon att diskutera idéer med.
Utbildningen handlar också om att läsa hunden
Båda hundarna har utbildats genom Svenska Terapihundskolan. Innan utbildningen behöver hunden genomgå ett lämplighetstest.
Lärarna berättar att man bland annat undersöker hundens intresse för människor och beröring, reaktioner på plötsliga ljud och okända personer samt eventuell benägenhet att försvara saker. Även grundläggande lydnad ingår.
I besökshundsutbildningen får hunden lära sig färdigheter för möten med människor. Föraren behöver samtidigt bli skicklig på att uppmärksamma hundens signaler.
Luna är utbildad besökshund med barnbehörighet. Joanna har valt att använda henne som klasshund, för att bidra till lugn och motivation.
Sara och Asta har gått vidare med skolhundsutbildningen, där arbetet kopplas till elevernas specifika mål. I den utbildningsväg de beskriver krävs att föraren är utbildad lärare. Asta har bland annat tränat på att apportera, titta i böcker och utföra uppgifter tillsammans med barn.
Det pedagogiska ansvaret ligger hos Sara: redan när en aktivitet planeras behöver hon tänka igenom hur Asta ska bidra till lärandet.
När Asta ”viskar” svaret blir läsningen en lek
I de mindre grupperna kan Asta välja en bok eller ett läskort. När barnen tränar bokstavsljud apporterar hon bokstavskort och lämnar dem till eleven. När tillräckligt många bokstäver har samlats kan de bilda ord.
Hon är också med och spelar memory och visar med nosen vilka kort hon väljer.
Ibland får undervisningen ett lekfullt inslag där Asta tilldelas rollen som läshjälp. Om ett ord känns för svårt kan Sara låta det verka som att hunden läser det och viskar svaret till henne.
– Eleverna blir alltid lika imponerade över hur bra Asta är på att läsa, berättar Sara.
Det är förstås Sara som står för läsningen. Men i leken kan barnet be Asta om hjälp, och lärarna beskriver hur hundarnas medverkan kan göra svåra uppgifter lättare att närma sig. I andra stunder får eleverna själva vara de som lär hunden något.
När arbetet avslutas, eller när det behövs en paus, får barnen göra ett trick med Asta. Ibland går de en liten hinderbana i rummet med hunden i täten.
Lunas tass får plats på mattelektionen
Hos Joanna inleds Lunas möten med klassen efter elevernas lugna morgonarbete. Då går hon runt i koppel och säger god morgon. Joanna visar vägen med handen så att inget barn missas.
Sedan kan Luna röra sig fritt i klassrummet och själv välja vem hon söker kontakt med. Hon har också sin pausmatta och tillgång till ett eget rum intill klassrummet.
I vissa aktiviteter får hon en mer konkret uppgift. På idrotten har hon apporterat ärtpåsar med bokstäver till elever i förskoleklass. När en tidigare tredjeklass arbetade med skala fick eleverna rita av hennes tass och sedan förstora och förminska den.
Även rörelsepauserna kan börja med Luna. Hon snurrar på ett lyckohjul som avgör vilken rörelseaktivitet klassen ska göra.
Arbetet behöver samtidigt anpassas till vad hon orkar. Joanna och Sara påpekar att en hund inte kan utföra samma uppgift med 25 barn hur länge som helst. När Luna ska delta aktivt arbetar de därför i mindre grupper och lägger in pauser.
Ett svårt prov gick att ta sig an med Luna bredvid
Joanna minns en elev som inte var motiverad att genomföra ett nationellt prov. Flera försök hade gjorts att få arbetet att fungera.
En dag var Luna på plats. Joanna frågade om eleven ville sitta i en soffa med hunden bredvid och göra provet där.
Det ville eleven. Enligt Joanna genomfördes hela provet vid det tillfället.
Även Sara berättar att Asta har stöttat elever vid nationella prov. I det enskilda arbetet upplever hon att kontinuiteten spelar stor roll. Eleverna vet att hunden ska komma, ser fram emot mötet och är mer beredda att börja arbeta.
Berättelserna är lärarnas erfarenheter av enskilda situationer. För dem visar de hur hundens närvaro kan öppna en väg till uppgifter som en elev tidigare haft svårt att ta sig an.
Två koppel blev något att samlas kring
Hundarna får också en roll i samtal om relationer och hänsyn.
Vid ett tillfälle med en konfliktfylld relation mellan elever fick Asta följa med på promenad. Hon hade två koppel, och eleverna höll i varsitt.
Hunden blev något gemensamt att rikta uppmärksamheten mot. Under promenaden kunde läraren prata med eleverna om sådant som att säga förlåt och hur man beter sig mot andra.
Lärarna använder även hundarna som utgångspunkt för samtal i klassrummet. Vad tycker Luna om? Vad vill Asta slippa? Därifrån går det att närma sig vad en klasskamrat uppskattar eller blir ledsen av.
– Eleverna visar väldigt stor hänsyn till hundarna och det ger en utmärkt väg in att kunna samtala vidare om hänsyn till klasskamrater, berättar de.
De upplever också att klassrummen blir lugnare när hundarna är där. Barnen känner till att spring, skrik och andra störningar kan göra hundarna obekväma.
På pausmattan får ingen störa
En viktig del av arbetet är att sätta gränser för kontakten. Eleverna får inte följa efter hundarna när de går undan. Om hunden själv söker upp ett barn kan barnet klappa, med hänsyn till de regler som gäller.
När Luna och Asta arbetar bär de en scarf som hjälper eleverna att känna igen när hundarna är i tjänst. Men scarfen innebär aldrig att de är tillgängliga hela tiden.
Pausmattan är fredad. Där ska hunden få vara ostörd.
Joanna och Sara behöver dessutom se när en paus är nödvändig, även om hunden inte själv går undan. Då hjälper de henne till mattan eller ordnar vila i ett enskilt rum.
Hundarna arbetar högst tre dagar i veckan, och dagarna ligger inte alla i följd. Behöver någon av dem mer återhämtning får hon stanna hemma.
– Känner vi att hunden behöver stanna hemma för att återhämta sig, så går det alltid först, säger lärarna.
De betonar att en trevlig familjehund inte automatiskt trivs med ett sådant här arbete. Hunden behöver själv uppskatta mötena, beröringen och närheten till andra människor.
Efter arbetsdagen får Luna och Asta röra på sig ute och göra sådant de tycker om som hundar.
Alla elever behöver kunna välja bort kontakten
Hundarnas närvaro kräver också hänsyn till dem som är allergiska, hundrädda eller helt enkelt inte vill umgås med en hund.
Inför varje läsårsstart skickar lärarna information till vårdnadshavare för blivande förskoleklasselever och frågar om sådant verksamheten behöver ta hänsyn till. Hundarna använder särskilda in- och utgångar, och elever och personal ska veta var de kan möta dem.
Joanna och Sara frågar om barnen vill delta. Eleverna får även lära sig en signal för att avstå kontakt: att korsa armarna över bröstet med händerna på axlarna och vända sig om.
Vid behov håller lärarna hundarna närmare i kopplet. De berättar också att de undviker att vistas med hund i rum där en allergisk elev befinner sig.
Arbetet omfattar riskanalys och rutiner för handhygien. Att hitta lämpliga lokaler har ibland varit en utmaning, eftersom rum behövs till både undervisning, personalens arbete och hundarnas vila.
När hunden gör fel får alla skratta
Joanna och Sara tycker att arbetet har gjort dem mer kreativa som pedagoger. När en elev inte kommer vidare behöver de hitta andra sätt att lägga upp uppgiften. Hundarna ger fler möjligheter att prova.
De bidrar också med situationer som ingen riktigt kan planera.
En hund hämtar fel föremål. Något blir tokigt. Elever och lärare skrattar, och sedan försöker de igen.
– Det bjuder in till mycket skratt och en tillåtande miljö där det är okej att göra fel och sedan göra om, säger de.
Lärarna vill gärna se att fler skolor får möjlighet att arbeta med hund. Samtidigt lyfter de utbildningens kostnad, behovet av lokaler och vikten av en engagerad skolledning.
Deras råd till andra är att få med ledningen från början och respektera att alla inte är hundkära.
För ett av barnen som Joanna berättar om blev relationen till Luna särskilt betydelsefull. När matematiken kändes svår räknade de med hundgodis. När läsningen tog emot fick barnet läsa för henne. De dagar Luna var där blev det viktigt att få hämta hennes vatten och sätta på henne scarfen.
Så småningom berättade eleven om en framtidsdröm: att bli veterinär.
Luna hade hjälpt så mycket. Nu ville barnet hjälpa djuren tillbaka.
