Emil Lindberg
Bakom de långa öronen, den silkeslena pälsen och den ständigt viftande svansen döljer sig en energisk jakthund med stor personlighet. Cocker Spaniel är glad, kärleksfull och ofta väldigt rolig – men den är knappast någon prydnadshund.
Det är svårt att se en Cocker Spaniel utan att åtminstone dra lite på munnen.
De långa öronen studsar när hunden springer, svansen tycks leva sitt eget liv och blicken kan på några sekunder växla mellan oskyldig, förväntansfull och fullständigt fixerad vid smörgåsen du håller i handen.
Men låt dig inte luras av det vänliga ansiktet.
Under den välskötta pälsen finns en arbetsvillig jakthund med mycket energi, en imponerande nos och en stark önskan att vara med där det händer. Helst mitt i det som händer. Gärna så nära att du riskerar att snubbla över den.
Cocker Spaniel är med andra ord inte bara vacker. Den är en glad, intensiv och stundtals ganska påhittig följeslagare som gärna gör vardagen både livligare och hårigare.
Den glada hunden som alltid vill vara med
Cocker Spaniel brukar beskrivas som vänlig, nyfiken, lekfull och tillgiven. I rasstandarden framhålls den viftande svansen och hundens typiskt livliga rörelser, särskilt när den följer ett intressant spår.
Det märks även hos många Cockrar som aldrig har varit i närheten av en jakt.
En promenad är sällan bara en transportsträcka från hemmet och tillbaka. Den är en expedition där varje grästuva ska undersökas, varje doft analyseras och varje dunge åtminstone övervägas.
Samtidigt är rasen ofta mycket människokär. Många Cockrar nöjer sig inte med att befinna sig i samma bostad som sin ägare. De vill helst vara i samma rum, bredvid samma stol och gärna med någon kroppsdel placerad ovanpå sin människa.
Den som stänger badrumsdörren kan därför mötas av en djupt sårad hund på andra sidan. Varför skulle familjen plötsligt hålla ett privat möte utan sin viktigaste deltagare?
Närheten är en stor del av rasens charm, men innebär också att en Cocker Spaniel behöver vänjas försiktigt vid att vara ensam. En hund som alltid får följa med överallt lär sig inte automatiskt att koppla av när huset blir tomt.
En riktig jakthund i behändigt format
Cocker Spaniel har sitt ursprung i Storbritannien och avlades ursprungligen för att söka efter och stöta upp fågel åt jägaren. Namnet tros komma från engelskans woodcock, alltså morkulla – ett av de viltslag som hundarna användes vid jakt på.
Arbetet krävde en hund som kunde ta sig fram genom tät vegetation, hålla kontakt med sin förare och arbeta energiskt även när terrängen var besvärlig.
Mycket av detta finns fortfarande kvar i dagens ras.
En Cocker är vanligtvis omkring 38–41 centimeter i mankhöjd och väger ungefär 13–15 kilo. Det är ett praktiskt format: tillräckligt liten för att enkelt följa med i bilen, men tillräckligt stark och uthållig för långa dagar i skogen.
Den kompakta kroppen kan dock ge ett lite missvisande första intryck. Det här är inte nödvändigtvis en hund som blir nöjd av att gå ett varv runt kvarteret och därefter tillbringa resten av dagen som soffkudde.
En Cocker vill gärna använda både kroppen och huvudet.
Nosen behöver få arbeta
Den som vill göra en Cocker Spaniel lycklig behöver inte ägna sig åt jakt. Däremot är det klokt att hitta andra sätt att låta hunden använda sina medfödda egenskaper.
Viltspår, personspår, nosework, apportering och sökövningar passar ofta rasen mycket bra. Många uppskattar också lydnad, rallylydnad och agility, så länge träningen är varierad och belönande.
Det behöver inte vara avancerat.
Att leta efter godbitar i skogen, söka efter en gömd leksak eller få använda nosen under promenaden kan vara betydligt mer givande än att bara marschera flera kilometer i koppel.
Cocker Spaniel är i regel lättlärd och samarbetsvillig, men det betyder inte att varje individ lyder blint. Rasen kan ha en egen uppfattning om vad som är viktigt för stunden.
Om ägaren ropar från ena hållet och en fantastisk doft leder åt det andra kan Cockern behöva fundera på saken. Inte särskilt länge, kanske – men tillräckligt för att påminna om att det faktiskt bor en jakthund där inne.
Mat kan vara både drivkraft och svag punkt
Många Cocker Spaniel har ett mycket okomplicerat förhållande till mat: de tycker om den.
All mat.
Gärna i stora mängder.
Även sådan mat som någon annan trodde att de hade lagt utom räckhåll.
Det stora matintresset kan vara en tillgång i träningen. Med rätt belöning är många Cockrar entusiastiska elever som gärna provar igen när något blir fel.
Samtidigt behöver ägaren hålla koll på portionerna. En Cocker som får bestämma själv skulle sällan beskriva sig som mätt, och den täta pälsen kan göra det svårare att upptäcka när midjan sakta börjar försvinna.
Godis som används vid träning bör därför räknas in i hundens dagliga mängd mat. Det är lätt att belöna en charmig hund lite för generöst – särskilt när den behärskar konsten att se ut som om den inte har ätit sedan förra torsdagen.
Jaktcocker och den mer traditionella typen
Inom rasen finns olika avelsinriktningar. Vissa uppfödare arbetar främst med den typ som ofta syns på utställningar och i vanliga familjehem, medan andra avlar mer uttalat på hundarnas jaktliga egenskaper.
En jaktavlad Cocker, ofta kallad Jaktcocker eller Working Cocker, är fortfarande en Cocker Spaniel men kan skilja sig tydligt i både utseende och arbetssätt. Den har ofta mindre päls, lättare kroppsbyggnad och ett mycket högt arbetstempo.
Även den mer traditionella typen är aktiv, men skillnaden mellan olika linjer kan vara stor. Två valpar av samma ras kan därför ha ganska olika förutsättningar när det gäller intensitet, jaktlust och behov av arbete.
Det gör valet av uppfödare extra viktigt.
Den som söker en trevlig familjehund bör inte bara fråga hur föräldrarna ser ut eller vilka utställningsmeriter de har. Fråga också hur de fungerar i vardagen, hur lätt de kopplar av, vilka aktiviteter de används till och vilken typ av hem uppfödaren tror passar valparna.
Pälsen sköter inte sig själv
Cocker Spaniel har en slät och silkesaktig päls med längre behäng på bland annat öron, ben och kropp. Den bidrar starkt till rasens karakteristiska utseende – och kräver arbete.
Enligt Svenska Kennelklubben behöver pälsen kammas och borstas varje vecka. Rasen behöver också badas, fönas och trimmas regelbundet, ofta ungefär varannan månad.
Särskilt lätt bildas tovor i armhålorna, på benen, bakom öronen och på andra ställen där pälsen utsätts för friktion.
Efter en blöt skogspromenad kan dessutom en ansenlig del av naturen följa med hem. Kvistar, barr, frön och lera verkar ha en särskild förmåga att fastna i cockerpäls.
Den som vill ha rasen bör därför vara beredd på att borstar, kammar och handdukar blir en naturlig del av inredningen.
En uppfödare bör kunna visa hur pälsen ska skötas och trimmas. Många lämnar hunden till en hundfrisör, men även då behövs regelbunden skötsel hemma mellan besöken.
Öronen behöver extra uppmärksamhet
De långa, hängande öronen är en av rasens mest älskade detaljer. De kan också kräva en del omvårdnad.
När öronlappen täcker hörselgångens öppning försämras luftcirkulationen. Päls runt hörselgången, fukt efter bad och hudproblem kan bidra till irritation och öroninflammation.
I Cocker Spanielklubbens rasspecifika avelsstrategi redovisas en hälsoenkät från 2014 där 19 procent av de 463 hundarna uppgavs ha diagnostiserats med öroninflammation någon gång. Bland de drabbade hade drygt en tredjedel återkommande besvär.
Enkäten byggde på frivilliga svar och ska därför inte ses som en exakt bild av samtliga svenska Cockrar, men den visar att öronen förtjänar uppmärksamhet.
De bör kontrolleras regelbundet, men inte rengöras urskillningslöst. Rodnad, dålig lukt, återkommande klåda eller en hund som skakar mycket på huvudet bör undersökas av veterinär.
Matskålen kan också bli en utmaning. Ett par långa Cocker-öron har en närmast magnetisk dragning till både vatten och hundmat. Vissa ägare använder därför smala skålar som hjälper öronen att hamna utanför kanten.
En i grunden frisk ras – men gör hemläxan
Cocker Spaniel betraktas generellt som en förhållandevis frisk hundras, men det finns sjukdomar och besvär som förekommer och som seriösa uppfödare arbetar med att förebygga.
Rasen har hälsoprogram och rekommendationer som bland annat berör höftledsdysplasi och ögonsjukdomar. Progressiv retinal atrofi, PRA, är en ärftlig ögonsjukdom som kan orsaka gradvis försämrad syn och i slutänden blindhet. Det finns DNA-test för den variant som är relevant inom rasen.
Även andra ögondiagnoser, hudproblem, allergier och öronbesvär förekommer.
Den som planerar att köpa valp bör be uppfödaren förklara vilka undersökningar och DNA-tester som har gjorts på föräldradjuren – och faktiskt få se resultaten. Det räcker inte att höra att hundarna är ”veterinärbesiktigade” eller att det aldrig har funnits några problem i kenneln.
En bra uppfödare svarar öppet även på frågor om sjukdomar hos föräldrarnas syskon och tidigare avkommor.
Mjuk betyder inte kravlös
Många Cockrar är känsliga för stämningar och uppskattar inte hårda träningsmetoder. De brukar svara bättre på tydlighet, belöningar och vänlig konsekvens.
Men en mjuk hund behöver fortfarande regler.
En valp som tillåts kasta sig över gäster, dra ägaren genom skogen och stjäla mat från bordet blir inte automatiskt väluppfostrad bara för att den ser bedårande ut medan den gör det.
Rasen är smart och lär sig snabbt – även sådant som människan inte hade tänkt lära ut. Om en Cocker upptäcker att ett särskilt pip, en tass på benet eller en sorgsen blick resulterar i ost kan beteendet snart bli mycket väl intränat.
Träningen mår bra av att börja tidigt, inte minst när det gäller inkallning, koppelgående, passivitet och hantering. Pälsvård, kloklippning och kontroll av öronen blir betydligt enklare om hunden vänjs stegvis redan som valp.
Passar Cocker Spaniel i en barnfamilj?
En vänlig och lekfull cocker kan bli en fantastisk familjehund. Samtidigt avgörs resultatet inte bara av rasnamnet.
Barn behöver lära sig att låta hunden äta och sova i fred, och de vuxna måste alltid bära ansvaret för samspelet. Hunden behöver också ha en egen trygg plats där den får vara ostörd.
Cocker Spaniel är ofta social och uppskattar att delta i familjens aktiviteter. Däremot kan en ung Cocker vara fartfylld, hoppig och ganska intensiv. En ivrig hund med leriga tassar och viftande svans tar inte alltid hänsyn till att familjens minsta medlem just håller i ett glas saft.
Med rimliga förväntningar, vuxen närvaro och respekt från båda håll kan relationen däremot bli mycket fin.
Vem passar rasen egentligen?
Cocker Spaniel passar ofta den som vill ha en hund som är social, aktiv och nära knuten till familjen. Den kan vara ett bra val för människor som tycker om skogspromenader, hundträning och ett liv där hunden får följa med på mycket.
Den passar sämre för den som främst har fastnat för det vackra utseendet och hoppas på en stillsam hund som nöjer sig med korta promenader.
Man behöver inte vara jägare. Man behöver inte heller tävla i hundsport. Men man bör uppskatta en hund som vill göra saker, använda nosen och vara delaktig.
Dessutom måste man stå ut med pälsvård, blöta öron, skogsskräp på golvet och en följeslagare som sannolikt kommer att betrakta stängda dörrar som en personlig förolämpning.
I gengäld får man ofta en hund med enorm livsglädje, stor arbetsvilja och en närmast professionell förmåga att charma sin omgivning.
Cocker Spaniel är varken enbart jakthund eller enbart sällskapshund. Den är båda delarna – gärna samtidigt, helst i full fart och nästan alltid med svansen i rörelse.
Har du hund – eller bara älskar att prata om hundar? Då får du gärna kika in och vara en av de första medlemmarna.
Läs mer om Cocker Spaniel
Vill du fördjupa dig ytterligare i rasen? I Hundnytts hundrasdatabas hittar du samlad fakta om Cocker Spaniel, bland annat om rasens egenskaper, storlek, ursprung och behov – tillsammans med fler artiklar och lästips.
