Emil Lindberg
En valp som upptäcker fotboll på tv. En äldre tik med barnbarn och barnbarnsbarn. En hund som får en rehabiliteringsövning att kännas meningsfull. På schweiziska Fondation Barry lever Sankt Bernhardshundarnas historia vidare genom individerna som finns där i dag. Hundnytt har intervjuat människorna bakom verksamheten om förtroendet, vardagen och hundarnas rätt att själva få välja.
Att öppna en vattenflaska och hälla upp i en skål kan vara en krävande uppgift för den som håller på att återfå sin rörlighet. Fingrarna ska samarbeta, blicken följa rörelsen och kroppen hålla balansen.
Hos Fondation Barry kan det samtidigt finnas någon som väntar på andra sidan övningen: Sankt Bernhardstiken Ziva.
I ett av exemplen som stiftelsen beskriver för Hundnytt får en patient ge henne vatten. Rörelserna ingår i rehabiliteringen, men uppgiften har också ett annat innehåll. Det finns en hund att göra något för.
Det är långt från bilden av en Sankt Bernhardshund som söker efter nödställda i snön. Ändå finns en förbindelse mellan uppdragen. Hundarna har fortfarande en plats nära människor som behöver hjälp. För deras skötare gäller det att skapa förutsättningar för mötet – och att veta när hunden behöver gå därifrån.
Ett arv från bergspasset
Fondation Barry finns i Martigny i den schweiziska kantonen Valais. År 2005 tog stiftelsen över hundarna och avelsverksamheten från det religiösa samfundet vid hospiceanläggningen på Stora Sankt Bernhardspasset, den historiska förbindelsen mellan Schweiz och Italien.
Hundarnas närvaro där finns dokumenterad sedan slutet av 1600-talet. De blev följeslagare och hjälpare i sökandet efter resenärer som gått vilse i snö och dimma.
Mest berömd blev Sankt Bernhardshunden Barry, som levde vid hospicet mellan 1800 och 1812. Han tillskrivs fler än 40 räddade människoliv, även om berättelserna om honom med tiden också har omgivits av legender. Stiftelsen bär hans namn.
Dagens hundar har andra arbetsuppgifter. Tunneln genom berget och utvecklingen av modern fjällräddning förändrade förutsättningarna. Helikoptrar och specialiserade räddningsgrupper tog över.
Sedan 2007 arbetar stiftelsen även med hundunderstödda sociala insatser. Genom programmet ”Barry helps” besöker utbildade ekipage bland annat äldreboenden, sjukhus och verksamheter för barn och unga.
Samtidigt fortsätter uppfödningen, med särskild tonvikt på den korthåriga varianten som förknippas med de ursprungliga hospicehundarna.
Morgonen börjar vid en whiteboard
Bakom det välkända namnet finns en vardag med utfodring, städning, promenader och många beslut om vilka hundar som fungerar tillsammans.
Enligt intervjusvaren bor 32 vuxna Sankt Bernhardshundar på kenneln. Dagen börjar klockan halv åtta, när de sex medarbetare som tjänstgör samlas för ett kort möte.
Vid en whiteboard fördelar de arbetet, går igenom hundarnas hälsa och berättar vad de har lagt märke till.
– Det är vår stund för att utbyta information och planera dagen, förklarar hundskötaren Déborah Dini, som har arbetat vid stiftelsen i mer än tio år.
Därefter går några hundar ut på promenad medan andra får röra sig och leka i parken. Området längs Rhône hör till promenadmiljöerna. Under tiden rengör kollegorna hundarnas utrymmen och förbereder maten.
Även med välkända hundar krävs uppmärksamhet.
– Vi måste alltid vara vaksamma: en räv, en främmande hund, en möjlig fara … De blir snabbt nyfikna, berättar Déborah.
Omkring klockan nio åker 16 av hundarna i ett specialanpassat fordon till Barryland, stiftelsens besöksanläggning några kilometer bort. Där får de frukost och tid att vila lite innan besökarna kommer.
Gruppindelningen kräver kunskap om relationerna mellan hundarna. Vänskap, motsättningar, löptikar och individer som är särskilt fästa vid varandra påverkar planeringen. Informationen finns tillgänglig i personalens mobiltelefoner.
En fungerande grupp börjar med att någon vet vilka individer som ingår i den.
Patsch och familjen som vuxit omkring henne
En av hundarna som medarbetarna gärna berättar om är Patsch du Grand St. Bernard. Till julen 2026 fyller hon elva år.
Hon har blivit en viktig del av stiftelsens avelsarbete, med flera generationer efter sig. Hennes barnbarnsbarn Viper och Volcane föddes också på juldagen, nio år efter henne själv.
Hundskötaren Alexandra Piatti har följt Patsch och hennes avkommor under flera år. Hon beskriver hur både kroppsliga egenskaper och beteenden återkommer.
Särskilt har hon lagt märke till närheten mellan Patsch, dottern Baltic och barnbarnet Sydney. De uppvisar liknande beteenden och söker kontakt med varandra.
Patsch har också haft framgångar i utställningsringen, men i berättelserna om henne är det framför allt hennes lugn, sociala sätt och betydelse för kommande generationer som tar plats.
Avelsansvarige Manuel Gaillard beskriver ett arbete där kombinationerna planeras utifrån hundarnas styrkor, svagheter, hälsa och släktskap. Ibland söker han en lämplig partner utomlands för att bredda den genetiska variationen.
Det kräver också förmågan att se längre än till valpen framför sig.
– Den verkliga utmaningen är att föreställa sig den vuxna hunden bakom valpen, säger han.
Uschi upptäcker världen – och fotbollen
För valparna börjar förberedelserna för vuxenlivet i de små vardagliga erfarenheterna.
Personalen hanterar dem och pratar med dem från tidig ålder. När hörseln utvecklas får en radio bidra med röster och ljud. Senare introduceras fler ljud, nya miljöer och möten med människor.
En av valparna som stannade på stiftelsen var Uschi, dotter till Finesse. Hundskötaren Joëlle Meillard beskriver henne som en glad och social individ, ivrig att upptäcka det som fanns omkring henne.
Som liten fick Uschi undersöka en lekmiljö med olika vägar och en valptunnel. Därefter kom halsband, koppel och utflykter till mer händelserika platser.
Vid tio veckors ålder började hon följa med Joëlle ut bland gator, barnvagnar och människor på marknaden i Martigny. Hon deltog också i valpkurs och fick lära känna andra hundar.
Allt i hennes nya värld hade inte med framtida arbetsuppgifter att göra.
Joëlle minns särskilt första gången Uschi såg en tv. Det pågick en fotbollsmatch, och valpen blev förtjust.
Berättelsen ger en annan bild av rasen än den färdiga, lugna jättehunden: också en blivande Sankt Bernhardshund behöver få undersöka, lära och växa in i sin omgivning.
Förtroende kan ta tid
Alla hundar möter världen lika lite som Uschi.
Déborah Dini såg Jazz födas och följde henne genom uppväxten. Som ung var Jazz självständig och höll sig gärna för sig själv. Det tog tid innan relationen mellan henne och Déborah blev nära.
När förtroendet väl fanns blev det desto viktigare.
Jazz gick senare vidare till stora framgångar på en utställning arrangerad av den internationella sammanslutningen för Sankt Bernhardsklubbar, WUSB. Déborah minns hur hon arbetade för att hjälpa hunden att visa sig inför domarna.
När segern tillkännagavs kunde hon inte sluta gråta.
För läsaren syns ett utställningsresultat. För människan bredvid hunden finns också minnet av födseln, uppväxten och tiden det tog att nå fram till varandra.
Samma tålamod återkommer i berättelsen om Tom Bétrisey och den unga Volcane. Tom började som lärling vid stiftelsen 2021 och fick senare ansvar för henne. Genom vardagen och de nya erfarenheter de delade lärde han sig att urskilja när hon behövde stöd och när hon var redo att fortsätta.
Alla hundar ska inte arbeta med människor
Att vara stor, vänlig och väl socialiserad räcker inte automatiskt för att trivas med besök på sjukhus eller äldreboenden.
Claudia Müller, som ansvarar för ”Barry helps”, beskriver hur lämpligheten måste utvecklas och bedömas över tid. Hundarna behöver uppskatta kontakten med människor och kunna hantera miljöer med obekanta ljud, rörelser och situationer.
Förberedelserna för det sociala arbetet börjar omkring två års ålder. Inför utbildningen görs både en medicinsk kontroll och en bedömning av hundens personlighet. Ekipagen följs sedan upp, och hundarnas lämplighet omprövas årligen.
Även bland utbildade hundar finns tydliga skillnader.
Några trivs särskilt bra med barn och ungdomar. Andra är mer bekväma med äldre personer. Vissa fungerar i flera slags verksamheter.
Stiftelsen beskriver exempelvis de två hundarna Apollo och Lynn, som arbetar tillsammans med en extern hundförare. Apollo söker gärna fysisk närhet. Lynn är mer återhållsam och uppmärksam på den enskilda människans behov.
Den ena hundens sätt blir inte måttstocken för den andra.
När någon väntar på andra sidan övningen
I rehabiliteringen kan hundens närvaro ge en praktisk uppgift en mottagare.
Ziva behöver vatten. Djune ska följa med genom en gångbana.
När en patient guidar Djune och ger signaler som ”sitt”, ”stå” eller ”vänd” kan aktiviteten användas för att träna rörelse, balans, kommunikation och kognitiva färdigheter. Att borsta en hund eller hälla upp vatten kan ingå i andra övningar.
Det är vårdpersonalen som sätter behandlingsmålen och bedömer patientens utveckling. Hundekipagen bidrar till genomförandet och rapporterar sina observationer om samspelet och deltagandet.
Efter insatsen dokumenterar hundföraren också hur hunden har reagerat och mått.
Claudia Müller berättar om ett möte med en mycket svag patient på sjukhuset i Brig. Vid det första besöket stannade Ziva nära sängen. När Claudia mötte patienten igen några månader senare kunde kvinnan gå med rollator och delta i mindre övningar tillsammans med hunden.
Det som stannade hos Claudia var vad kvinnan sade om deras första möte: att Zivas besök hade hjälpt henne att finna mod att fortsätta och se framåt med hopp.
Det är en berättelse om patientens upplevelse och om vad mötet betydde för henne. Stiftelsen beskriver hundarnas roll som ett stöd i vårdpersonalens arbete, där mål och uppföljning ligger hos de ansvariga professionerna.
Hunden måste få avsluta
När verksamheten handlar om att hjälpa människor behöver någon samtidigt vara uppmärksam på hunden.
En avslappnad kropp, naturliga rörelser och en vilja att själv närma sig är signaler som förarna tittar efter. Att vända bort huvudet, undvika kontakt, slicka sig om munnen eller bli rastlös kan i sammanhanget betyda att hunden behöver mer utrymme.
Enligt stiftelsens riktlinjer är insatserna sällan längre än 30 minuter. Hundarna deltar högst i ett pass per dag och tre per vecka. Därefter ska det finnas tid för återhämtning.
Men ett schema säger inte hur just den hunden mår just den dagen.
Om hunden visar obehag förändrar föraren situationen. Den kan få större avstånd, en lugn plats eller en paus. Vill den inte fortsätta avslutas mötet.
Samma hänsyn gäller deltagaren. En person som tvekar kan få betrakta hunden på avstånd, utan att behöva röra vid den.
På Barryland finns platser bortom blickarna
Det nya Barryland öppnade 2025. Byggnaden har formen av ett tassavtryck, och besökarna kan ta del av rasens historia och följa delar av hundarnas vardag.
För hundarna beskriver stiftelsen framför allt större utrymmen och fler valmöjligheter. De fyra stora inomhusutrymmena är kopplade till egna rastgårdar. Automatiska luckor gör att hundarna kan välja mellan inne och ute.
Golven kyls sommartid och utrymmena är ljudisolerade. Avskärmade platser ger möjlighet att vila utom synhåll.
Besökarnas närhet är reglerad. Glaspartier och skyddande passager skapar avstånd, och hundarna kan förflyttas utan att behöva gå genom en folksamling.
När kontakt erbjuds kan hunden själv närma sig. Att någon har löst entré innebär inte att varje hund är tillgänglig för klappar.
Med hundratals besökare skulle den sammanlagda belastningen annars bli stor, förklarar stiftelsen.
Omsorgen som visas inför publik – borstning, tasskontroller och annan skötsel – beskrivs som en del av den vanliga vardagen. Hundarna som stannar på kenneln får motsvarande omvårdnad utan publik.
Också hjälparna behöver hjälp
De stora kropparna kräver omsorg genom hela livet.
I avelsarbetet används bland annat röntgenundersökningar av höfter och armbågar. Hälsa och livslängd hos tidigare generationer ingår också i bedömningen, liksom hundarnas temperament och funktion.
När hundarna blir äldre anpassas promenader, aktiviteter och vila. Vid behov får de fysioterapi och träning på ett löpband i vatten.
På Barryland finns utrustningen numera på plats. Hundarna vänjs och förbereds inför passen, och deras återhämtning följs så att träningen kan justeras.
Stiftelsens team berättar att de sett förbättrad rörlighet och muskulatur hos de äldre hundar som deltagit i den kombinerade behandlingen. Ambitionen är att de ska kunna behålla sin självständighet i vardagen.
För en äldre hund kan också boendet behöva förändras. Om den inte längre trivs i gruppen eller med besökare söker stiftelsen ibland ett privat hem där livet kan bli lugnare.
När Rangoon hade gjort sitt
Rangoon hade varit verksam som social hund i mer än sex år. Hon hade mött både barn och äldre, blivit schweizisk utställningschampion och fått två valpkullar.
Så började hon visa att hon behövde ett långsammare tempo.
Medarbetarna beskriver hur hennes förare uppfattade förändringen och anpassade hennes roll. Vid det sista besöket på ett äldreboende fick de boende ännu en stunds närhet med henne. En yngre hund stod inför att ta över.
Berättelsen om Rangoon säger något om arbetet som inte ryms i namnet Barry eller i bilden av den stora räddningshunden.
Den som hjälper människor behöver bli väl känd av någon själv. Någon som minns hur hon brukar hälsa, ser när hon blir trött och märker när uppgiften har blivit för mycket.
För Rangoon var det dags att lämna över. Hennes människor behövde lyssna.
Vill du veta mer om Sankt Bernhardshunden?
I Hundnytts rasdatabas kan du läsa mer om rasens egenskaper, historia och behov – och vad du bör tänka på om du funderar på att välkomna en Sankt Bernhardshund i familjen.
Vill du följa hundarna i Schweiz och lära dig mer om verksamheten? Besök Fondation Barrys webbplats för mer information om hundarna, avelsarbetet och de sociala insatserna.
