Lisa Bergström
Sankt Bernhardshunden är för många sinnebilden av en stor, godhjärtad räddningshund – ofta illustrerad med en liten träkagge runt halsen, redo att rädda nödställda alpinister med värmande konjak eller rom. Men hur mycket sanning ligger egentligen bakom den här välkända bilden? Är tunnan en historisk realitet eller bara en romantiserad myt?
Sankt Bernhardshunden har sitt ursprung i de schweiziska alperna
Sankt Bernhardshundens historia börjar i de snötäckta passhöjderna vid Sankt Bernhardspasset mellan Schweiz och Italien. Det var här, vid klostret Hospice du Grand-Saint-Bernard, som munkar redan under 1600-talet började föda upp och använda hundar som hjälp i sitt arbete att hitta och rädda resenärer som gått vilse eller skadats i det svåra alplandskapet.
Dessa hundar, som med tiden kom att utvecklas till det vi idag känner som Sankt Bernhardshundar, var kraftiga, uthålliga och hade ett fantastiskt luktsinne – perfekta egenskaper för att arbeta i snö och kyla. De arbetade i flock och kunde själva lokalisera människor begravda i snömassor, ofta genom att gräva fram dem och sedan slicka deras ansikte för att väcka dem till liv.
En ikonisk men felaktig bild
Det är just i detta historiska sammanhang som bilden av Sankt Bernhardshunden med tunnan runt halsen uppstod – men inte genom historiska dokumentationer, utan genom konstnärens pensel. Den schweiziska målaren Edwin Landseer målade år 1820 verket Alpine Mastiffs Reanimating a Distressed Traveller (som du kan se nedanför), där en av hundarna bär en liten fatliknande tunna i halsbandet. Bilden blev snabbt populär och spreds över Europa. Så föddes legenden om ”konjakhunden”.
Men enligt munkarna själva, som levt och arbetat med dessa hundar i århundraden, har tunnan aldrig existerat i praktiken. Det finns inga historiska bevis på att hundarna någonsin burit alkohol i små tunnor under räddningsuppdrag. Det hela tycks ha varit en missuppfattning eller konstnärlig frihet som sedan levt vidare i populärkulturen.
Alkohol som räddningsmedel – en farlig missuppfattning
En del av mytens beständighet grundar sig kanske i föreställningen att alkohol värmer kroppen, vilket är en vanlig men farlig missuppfattning. Alkohol kan ge en kortvarig känsla av värme, men det beror på att blodkärlen vidgas och värme leds bort från kroppens inre. Det ökar alltså risken för nedkylning – inte tvärtom.
Om Sankt Bernhardshundarna hade haft med sig öl, whisky eller konjak till förfrusna vandrare hade det snarare förvärrat situationen än hjälpt. Moderna räddningsteam vet att varm dryck – utan alkohol – och isolering från kyla är det som verkligen hjälper en nedkyld person att återhämta sig.
Symbolik som lever vidare
Trots att tunnan är en myt lever den kvar som en symbol. Många leksakshundar, statyetter och turistprodukter avbildar fortfarande Sankt Bernhardshunden med den lilla träkaggen. I vissa fall har även verkliga hundar fått bära tunnan vid evenemang och uppvisningar, som ett sätt att knyta an till den folkliga bilden av hjältehunden från alperna.
För uppfödare, rasentusiaster och historiker innebär detta dock ett ständigt behov av att förklara och korrigera bilden. För även om den lilla tunnan är charmig, så riskerar den att skymma den verkliga – och långt mer imponerande – historien om dessa modiga räddningshundar.
Läs mer om rasen
Sankt Bernhardshunden i dag
Även om Sankt Bernhardshunden idag främst är känd som en lugn och lojal sällskapshund, lever arvet från de alpina räddningshundarna kvar. Rasen är fortfarande robust och vänlig, med ett stort tålamod gentemot barn och en särskild känsla för att trösta och finnas till.
På vissa håll används rasen fortfarande i sök- och räddningssammanhang, även om mer lättare och rörliga raser som Schäfer och Labrador ofta föredras i modern räddningstjänst. Men som symbol för styrka, trygghet och lojalitet är det få hundar som kan mäta sig med Sankt Bernhardshunden.
Mer än bara en myt
Myten om konjakhunden med tunnan runt halsen må vara just en myt – men det betyder inte att den saknar värde. Den påminner oss om hur nära våra liv hundar kan vara, hur de genom historien stått vid människans sida, och hur berättelser – sanna eller inte – kan forma vår bild av verkligheten.
Så nästa gång du ser en Sankt Bernhardshund med en liten tunna runt halsen i en film eller på ett vykort – le gärna, men kom också ihåg det sanna hjältemod som ligger bakom rasens historia. För det verkliga miraklet är inte konjaken i tunnan, utan hundens styrka, mod och hängivenhet.
