Sofie Lindgren
Nästan 40 år efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl lever fortfarande hundar i det radioaktivt förorenade området. Forskare har tidigare upptäckt att hundarna nära kärnkraftverket skiljer sig genetiskt från andra hundar i närheten. Nu pekar en ny studie på att naturligt urval kan ligga bakom skillnaderna.
När reaktor fyra vid kärnkraftverket i Tjernobyl exploderade den 26 april 1986 tvingades tiotusentals människor lämna sina hem. Många husdjur blev kvar, och trots omfattande insatser för att avliva övergivna djur överlevde tillräckligt många hundar för att nya populationer skulle kunna etableras.
I dag uppskattas flera hundra hundar leva inom den omkring 2 600 kvadratkilometer stora förbjudna zonen. Hundarna har förökat sig under flera decennier och utgör därmed en ovanlig möjlighet för forskare att undersöka hur djur påverkas av att leva i en miljö som länge varit förorenad.
Tydliga genetiska skillnader mellan hundarna
Som Hundnytt tidigare rapporterat kunde forskare redan 2023 konstatera att hundar som lever i närheten av det övergivna kärnkraftverket skiljer sig genetiskt från hundar i staden Tjernobyl, bara omkring 16 kilometer därifrån.
En möjlig förklaring var att den radioaktiva strålningen orsakat mutationer i hundarnas arvsmassa. Men när forskarna undersökte saken närmare i en uppföljande studie 2024 hittade de inga belägg för att mutationer låg bakom skillnaderna.
Det fick forskargruppen vid North Carolina State University i USA att söka efter andra förklaringar.
I den nya studien, som publicerats i den vetenskapliga tidskriften Genes, har forskarna analyserat arvsmassan hos 106 hundar. Proverna samlades in mellan 2018 och 2019 från hundar vid kärnkraftverket och i staden Tjernobyl.
Naturligt urval kan vara förklaringen
Resultaten visar genetiska mönster som tyder på att naturligt urval kan ha påverkat hundpopulationen.
Forskarna identifierade särskilda områden i arvsmassan med kopplingar till bland annat immunförsvaret, cellernas funktion, infektionssjukdomar och cancer.
En möjlig förklaring är att vissa hundar redan från början bar på genetiska egenskaper som gjorde dem bättre rustade att överleva i den förorenade miljön.
Dessa hundar kan sedan ha fått fler överlevande avkommor, vilket gjort att deras genetiska egenskaper blivit vanligare i populationen under efterföljande generationer.
Det skulle innebära att hundarna inte nödvändigtvis har utvecklat helt nya genetiska anpassningar till följd av strålningen, utan att redan existerande genetiska variationer kan ha fått större betydelse för deras överlevnad.
Fortfarande flera obesvarade frågor
Forskarna betonar att resultaten ännu inte bevisar att den förorenade miljön orsakat det naturliga urvalet. Det går inte heller att slå fast vilka miljöfaktorer som i så fall haft störst betydelse.
Genetikern Matthew Breen, som deltagit i forskningen, framhåller att hundarnas överlevnad kan bero på att vissa individer redan hade genetiska förutsättningar som gav dem en fördel.
Forskarna vill nu fortsätta undersöka vilka egenskaper som kan ha gynnat hundarna och om de genetiska skillnaderna faktiskt har påverkat deras motståndskraft mot olika miljögifter.
Studien ger därmed nya ledtrådar till hur djurpopulationer kan förändras över generationer i en extrem miljö, men också till hur komplicerat det är att avgöra vilka faktorer som driver den genetiska utvecklingen.
