Sofie Lindgren
På väggen i Tom Rubythons kontor hänger flera inramade fotografier av hans Cocker Spaniel Daisy. På en av bilderna står texten: “Daisy Dog, 2003–2016.”
Det kan ge intrycket av att hunden är borta för alltid. Men på sätt och vis lever hon fortfarande kvar.
- 1 Tom Rubython betalade 80 000 pund för att klona sin älskade Cocker Spaniel Daisy.
- 2 För att finansiera ingreppet sålde han sina sportbilar och reste till Sydkorea.
- 3 Kloningen resulterade i två hundar, Myrtle och Mabel, som bär samma DNA som Daisy.
- 4 Fallet väcker samtidigt frågor om etik, djurvälfärd och sorg efter ett älskat husdjur.
För nästan tio år sedan betalade Rubython motsvarande cirka 80 000 pund – över en miljon svenska kronor – för att låta klona Daisy. Resultatet är två hundar, Myrtle och Mabel, som i dag ligger och snarkar i hans soffa.
När han ser tillbaka på beslutet i dag beskriver han det själv som en smula galet. Inte minst eftersom han tvingades sälja sina två Mercedes-sportbilar för att ha råd med proceduren. Dessutom visste han inte ens om det skulle fungera.
Ändå kändes det självklart.
– Jag tänkte: man kan ha bilar eller hundar. Vad ger mest glädje? För mig var svaret enkelt, berättar han i en intervju med The Telegraph.
En hund som förstod sin ägare
Under de 13 år Daisy levde blev hon mer än bara ett husdjur för Tom Rubython.
Han hade ytterligare två Cocker Spanieler, men relationen till Daisy var annorlunda. Han upplevde att hon hade en särskild förmåga att läsa av honom.
Om hans humör förändrades märkte hon det direkt.
– Hon kunde känna av min sinnesstämning på sekunder. Om något var fel hoppade hon genast upp bredvid mig i soffan, säger han.
Rubython jämför hennes känslighet med arbetshundar som används vid tullar och flygplatser.
– Vissa hundar är helt enkelt mer intuitiva och intelligenta. Daisy var definitivt en av dem.
När cancern kom föddes idén om kloning
När Daisy senare diagnosticerades med cancer började Rubython inse att tiden tillsammans snart kunde vara över.
Eftersom hon var steriliserad och aldrig fått några valpar verkade hennes genetiska arv gå förlorat. Men en dag kom idén upp i ett samtal med kollegor – Daisy brukade ofta följa med till kontoret.
Har du hund – eller bara älskar att prata om hundar? Då får du gärna kika in och vara en av de första medlemmarna.
De började söka på nätet.
Sökningen ledde till ett företag i Seoul i Sydkorea: Sooam Biotech Research Foundation, världens första kommersiella aktör som specialiserat sig på att klona hundar.
Rubython ringde dit – mest av nyfikenhet.
– Det var inte ett definitivt beslut då. Jag visste inte ens om det verkligen gick att göra.
Men processen satte i gång.
Så går det till när en hund klonas
Metoden som används kallas somatisk cellkärnöverföring (SCNT).
Den innebär i korthet att forskare tar en cell från det djur som ska klonas och placerar dess DNA i ett ägg där den ursprungliga cellkärnan har tagits bort.
Ägget stimuleras sedan med en elektrisk impuls så att ett embryo bildas. Det implanteras därefter i en surrogathunds livmoder.
Om allt går som planerat föds valpar ungefär nio veckor senare.
De nya hundarna blir genetiska kopior av originalet – men de kan ändå utveckla egna personligheter beroende på miljö och uppväxt.
Daisys DNA skickades till Sydkorea
När Daisy dog i april 2016 var planerna redan klara.
Hennes kropp placerades i en låda fylld med is på Rubythons kontor i Northampton för att hålla vävnaden kyld. En forskare flög in från Sydkorea och tog hudprover som sedan fördes tillbaka till laboratoriet i Seoul.
Rubython minns händelsen med viss humor.
– Om det var helt lagligt vet jag faktiskt inte. Men proverna passerade i alla fall genom tullen.
Två nya hundar föds
Embryon från Daisy placerades i två olika surrogathonor. Företaget använder ofta flera implantationer eftersom processen ibland misslyckas.
När valparna var nära att födas reste Rubython själv till Sydkorea.
Där fick han även se laboratoriet och en pågående kloningsprocedur.
– Det kändes nästan som science fiction. Jag fick ta på mig specialkläder, gå genom en steril kammare och sedan stod forskarna där inne med avancerad utrustning och infrarött ljus överallt.
Kort därefter föddes Myrtle och Mabel.
Den svåraste delen: att berätta för frun
När de två valparna senare anlände till Storbritannien efter flera månaders karantän återstod en oväntad utmaning.
Rubython hade nämligen inte berättat för sin fru vad han gjort.
Hon fick höra att han hade varit i Dubai – vilket delvis var sant eftersom han mellanlandade där på vägen till Seoul.
Reaktionen blev inte helt mild.
– Hon sa att det kändes som att bli rånad, fast utan mask eller pistol, berättar han.
Men efter en tid accepterade hon situationen och hjälpte till att lära valparna sådant de inte hunnit med i laboratoriet – som att skälla och gå i trappor.
Inte identiska – men ändå samma arv
Trots att Myrtle och Mabel bär exakt samma DNA som Daisy är de inte helt identiska.
Precis som enäggstvillingar har de små skillnader i utseende, framför allt i mönstret på sina fläckar. Även personligheten skiljer sig något.
Men för Rubython spelar det ingen roll.
– Det är inte Daisy… men samtidigt är det det.
I dag är de båda nio år gamla och fortfarande en central del av hans liv.
En väldigt kontroversiell teknik
Kloning av djur är fortfarande ett omdiskuterat ämne.
Kritiker menar att proceduren innebär lidande för de djur som används som surrogatmammor och att den höga misslyckandefrekvensen kan orsaka onödigt lidande. Andra anser att pengarna i stället borde gå till att adoptera hundar från djurhem.
Rubython förstår argumenten.
– Det mest moraliska hade säkert varit att adoptera en hund i stället. Det kan man egentligen inte säga emot.
Samtidigt menar han att människor spenderar pengar på många saker som inte är nödvändiga.
– Vi lever i ett samhälle där vi lägger pengar på massor av saker som inte heller är särskilt moraliska.
Ångrar inte sitt beslut
Trots kritiken är Rubython övertygad om att han gjorde rätt.
Att veta att Daisy på något sätt skulle leva vidare gjorde sorgen efter hennes död lättare att bära.
– Att förlora ett husdjur är oerhört smärtsamt. I vissa fall kan det kännas ännu tyngre än när en människa dör, eftersom hundens liv ofta slutar mer plötsligt.
I dag tittar han på Myrtle och Mabel där de ligger i soffan – genetiska arvtagare till hunden som förändrade hans liv.
Och om tiden kommer när även de försvinner?
Daisys DNA finns fortfarande sparat i ett laboratorium i Seoul.
Möjligheten att göra allt igen finns kvar.
