Lisa Bergström
När Robert Huntington och hans flickvän adopterade en sju veckor gammal valp från ett djurhem tidigare i år, var de säkra på att de fått hem en Chihuahua-blandning. Den lilla hunden, döpt till Whiskie, hade lockiga öron, en krökt svans och ett näpet utseende som påminde om både Chihuahua och Mops. Men några månader senare började paret ana att allt inte riktigt stämde.
Whiskie växte snabbt – mycket snabbare än de väntat sig – och hans beteende passade inte alls in på den lilla, stillsamma sällskapshund de trodde att de adopterat. Det var först efter ett DNA-test, tio månader efter adoptionen, som sanningen kom fram: Whiskie var inte alls en Chihuahua.
Testet avslöjade en väldigt oväntad rasblandning
Resultatet från testet var minst sagt överraskande. Whiskie visade sig vara 50% Belgisk Malinois, 44,2% Mops och 5,8% Bostonterrier.
– Vi blev både chockade och glada. Plötsligt föll alla bitar på plats – hans energi, intelligens och behov av stimulans. Nu vet vi varför han beter sig som han gör, berättar Robert Huntington i en intervju med Newsweek.
När paret förlorade sin äldre Chihuahua hade de snabbt sökt sig till ett djurhem för att fylla tomrummet. Där föll de pladask för den lilla valpen med den charmiga svansen. De misstänkte visserligen lite Mops i blandningen, men tanken på Malinois – en ras känd för sin energi och arbetsvilja – slog dem aldrig.
En blandning av hjärna och energi
Whiskie visade sig snart vara en ovanligt smart och driven hund.
– Han är utan tvekan den mest intelligenta hund jag någonsin haft, säger Huntington. – Han lär sig nya trick på bara några minuter och har till och med kommit på hur man öppnar våra dörrhandtag.
Paret berättar att Whiskie snabbt plockar upp nya kommandon och kommer ihåg dem länge.
– Vi lärde honom både ”ligg” och ”high five” under en enda träningsstund, och han minns det fortfarande. Han är väldigt matmotiverad, så vi använder ofta hans torrfoder som belöning när han springer små sprintar i trädgården – och han verkar kunna hålla på hur länge som helst.
Hans outtröttliga energi är typisk för Belgisk Malinois, men det finns också en mjukare sida – troligen är det Mops-genen som talar.
En aktiv Malinois – med Mopsens mysiga charm
Trots sitt intensiva temperament älskar Whiskie att koppla av när leken är över.
– Han är verkligen en kelgris, berättar Huntington. – Han sover i sängen med oss varje natt och under dagarna ligger han på sin egen plats och myser i sitt mjuka täcke tills han nästan smälter ihop med det.
Whiskie delar hemmet med en tvåårig Flatcoated Retriever, Rosie, och de två är oskiljaktiga. Deras lekstunder är fulla av fart och energi – ett tydligt tecken på att Whiskie fått sin Malinois-sida väl aktiverad.
Anpassar vardagen efter hans behov
Sedan DNA-testet fick paret ett helt nytt perspektiv på hur de tar hand om sin hund.
– Nu när vi vet att han är till hälften Malinois ser vi till att han får betydligt mer aktivitet. Längre promenader, mer träning och kanske till och med agility framöver, säger Huntington.
De planerar också att anmäla honom till agilitykurser för att kanalisera hans energi på ett positivt sätt – något som ofta rekommenderas för raser med stark arbetsinstinkt.
– Han är en fantastisk hund, och vi känner oss så lyckligt lottade som fick honom, säger han. – Whiskie är en del av vår familj, och vi kommer att älska och ta hand om honom för alltid.
Har blivit en viral succé på nätet
Berättelsen om Whiskie fick snabbt spridning på Reddit, där den har fått hundratals positiva kommentarer. Många användare skämtar om den ovanliga rasblandningen, som en person kallade ”den mest osannolika men charmiga kombinationen någonsin”.
En annan skrev: “Jag trodde min Malinois–Shih Tzu var ovanlig, men Mops–Malinois slår allt!”
Flera kommentatorer fascinerades också av hur två så olika raser – den högaktiva Malinoisen och den stillsamma Mopsen – kunde skapa en hund som både är arbetsvillig och gosig.
En påminnelse om att hundar är individer
Whiskies historia visar att utseendet ofta luras när det gäller blandrashundar. En krökt svans och små öron säger inte mycket om vad som döljer sig i generna – och ibland kan resultatet bli en överraskande men underbar kombination.
För Robert Huntington och hans flickvän blev det en lärorik erfarenhet, men framför allt en påminnelse om något enkelt:
– Oavsett ras, DNA eller storlek – så är han vår hund. Och det är allt som räknas.
