Lisa Bergström
Hundar med kort skalle och platt ansikte löper betydligt större risk att drabbas av allvarliga andningssvårigheter. Det visar en ny vetenskaplig studie som publicerats i tidskriften PLOS One. Forskningen ger samtidigt en mer nyanserad bild av hur riskerna skiljer sig mellan olika raser.
- 1 En ny studie i PLOS One granskar andningsproblem (BOAS) hos kortskalliga hundraser.
- 2 Pekingese och Japanese Chin pekas ut som särskilt utsatta i materialet.
- 3 Riskerna kopplas till mycket platt ansikte, kollapsande näsborrar och högre hull (övervikt).
- 4 Forskarna menar att kunskapen kan hjälpa uppfödare och utställningar att inte premiera drag som försvårar hundens andning.
Kortskalliga hundar i fokus
De karakteristiskt platta ansiktena hos raser som Mopsar och Bulldoggs har länge varit föremål för debatt. Den anatomiska huvudformen – så kallad brachycephali – innebär att skallens struktur är förkortad, något som kan påverka luftvägarna negativt.
Tillståndet som ofta kopplas till denna huvudform kallas Brachycephalic Obstructive Airway Syndrome (BOAS). Hundar med BOAS kan uppvisa symtom som ansträngd andning, väsande ljud och nedsatt ork vid fysisk aktivitet. I vissa fall krävs kirurgiska ingrepp för att förbättra luftflödet.
Trots att flera välkända raser ofta nämns i sammanhanget har kunskapen om många andra raser varit begränsad. Det var utgångspunkten för den nya studien.
Närmare 900 hundar undersöktes
Forskargruppen, ledd av Francesca Tomlinson vid University of Cambridge, samlade in data från totalt 898 hundar fördelade över 14 olika raser. Bland de studerade raserna fanns både tydligt kortskalliga och mer traditionellt proportionerade hundar.
Hundarnas huvudformer, nosar, kroppar och halsar mättes systematiskt. Djuren bedömdes även kliniskt för tecken på BOAS.
Genom att kombinera anatomiska mätningar med symtombedömningar kunde forskarna identifiera mönster mellan utseende och risk för andningsproblem.
Pekingese och Japanese Chin sticker ut
Resultaten visar tydliga skillnader mellan raserna.
Pekingese visade sig ha en förekomst av BOAS i nivå med Bulldoggs. Endast 11 procent av de undersökta hundarna bedömdes vara fria från symtom. Även Japanese Chin uppvisade en hög risknivå, där drygt 17 procent saknade kliniska tecken på tillståndet.
Andra raser, däribland King Charles Spaniel, Shih Tzu och Bostonterrier, placerade sig i mellanskiktet. I dessa grupper varierade andelen symtomfria hundar mellan cirka 25 och 50 procent.
Bland de raser som klarade sig bäst återfanns Cavalier King Charles Spaniel, Pomeranian, Boxer och Chihuahua. Här bedömdes mellan 50 och 75 procent av hundarna vara utan tydliga BOAS-symtom.
Dessa 14 raser ingick i den omfattande studien:
- Affenpinscher
- Bostonterrier
- Boxer
- Cavalier King Charles Spaniel
- Chihuahua
- Dogue de Bordeaux
- Griffon Bruxellois
- Japanese Chin
- King Charles Spaniel
- Maltese
- Pekingese
- Pomeranian
- Shih Tzu
- Staffordshire Bullterrier
Utseendet spelar en avgörande roll
Utöver rasskillnaderna identifierade forskarna flera individuella riskfaktorer.
Hundar med extremt platt ansikte löpte större risk att drabbas. Även näsborrar som delvis kollapsade vid inandning var starkt kopplade till tillståndet.
Kroppskonditionen visade sig också ha betydelse. Hundar med mer hull – alltså överviktiga individer – uppvisade en tydligt ökad risk för andningsproblem.
Det understryker att BOAS inte enbart är en rasfråga, utan även påverkas av individuella variationer och livsstilsfaktorer.
Viktig kunskap för framtida avel
Forskarna betonar att materialet bygger på frivilligt deltagande hundägare. De jämförande BOAS-data för vissa raser baseras dessutom på äldre referensmaterial, vilket innebär att avelsarbete kan ha påverkat dagens situation.
Samtidigt menar forskargruppen att resultaten ger värdefull vägledning.
Ökad förståelse för vilka anatomiska drag som bidrar till BOAS kan användas för att motverka att problematiska egenskaper premieras i utställningssammanhang. Det kan även bidra till mer informerade avelsbeslut.
”Stora variationer mellan raser”
Forskargruppen lyfter själva fram den tydliga spridningen i risknivåer.
”Vår forskning visar att BOAS varierar kraftigt mellan olika kortskalliga raser. Genom att identifiera centrala riskfaktorer kan vi arbeta mer målinriktat för att förbättra hundars välfärd”, konstaterar forskarna.
De framhåller även vikten av samarbete mellan vetenskap, uppfödare och hundägare.
”Långsiktiga förbättringar av hundars hälsa kräver både vetenskaplig evidens och ett starkt engagemang från de människor som ansvarar för raserna.”
Studien publicerades den 18 februari 2026 i PLOS One och är fritt tillgänglig.
