Vissa hundar nöjer sig med ett enstaka skall, medan andra verkar ha något att säga om precis allting. Från högljudda ylanden till märkliga läten som nästan låter som mänskligt tal – här är 14 hundraser som är kända för att vara särskilt pratglada.
Hundar kommunicerar på många olika sätt, bland annat genom kroppsspråk, skall, gnäll och ylanden. Hur mycket en hund låter beror på flera faktorer, men rasens ursprung och tidigare arbetsuppgifter kan spela en viktig roll.
Vissa hundraser har avlats för att använda skallet under jakt eller för att uppmärksamma människor på omgivningen. Andra är kända för sina speciella läten och sin vilja att kommunicera. Här har vi samlat 14 hundraser som på olika sätt gjort sig kända för att vara riktiga pratkvarnar.
1 Siberian Husky – Hundvärldens dramatiska sångare

Få hundraser är lika kända för sina märkliga och ibland öronbedövande läten som Siberian Husky. Rasen kan yla, gnälla, tjuta och frambringa ljud som nästan låter som mänskliga ord.
Till skillnad från många andra hundar använder Huskyn ofta ylanden och andra läten snarare än traditionella skall. Denna kommunikationsförmåga har bland annat kopplingar till rasens bakgrund som slädhund, där samarbete inom hundgruppen varit viktigt.
En Husky som vill uttrycka sitt missnöje kan därför bjuda på något som närmast liknar en högljudd diskussion.
2 Beagle – En liten hund med en imponerande röst

Beagle är en social och energisk jakthund med ett mycket karakteristiskt skall. Rasen utvecklades för att jaga i flock och använder rösten för att signalera när den har fått upp ett spår.
En Beagle kan både skälla och ge ifrån sig långa, melodiska jaktrop som hörs på långt håll.
Den starka jaktlusten och benägenheten att använda rösten kan också märkas i vardagen, särskilt när hunden upptäcker något spännande eller reagerar på andra hundar.
3 Finsk Spets – Framavlad för att skälla

För Finsk Spets är skällandet inte bara ett sätt att kommunicera, utan en viktig del av rasens ursprungliga arbetsuppgift.
Rasen används framför allt vid jakt på skogsfågel. När hunden hittar en fågel som sitter i ett träd börjar den skälla för att uppmärksamma jägaren på var fågeln befinner sig.
Enligt Svenska Kennelklubben har rasen därför lätt för att skälla även i andra sammanhang.
För den som funderar på att skaffa Finsk Spets är det viktigt att känna till att dess naturliga benägenhet att använda rösten kan kräva genomtänkt träning.
4 Pomeranian – Liten kropp, stor röst

Den fluffiga Pomeranian må vara liten, men det betyder knappast att den är tystlåten.
Rasen är pigg, uppmärksam och har lätt för att skälla. Den reagerar ofta snabbt på sådant som händer i omgivningen, exempelvis människor som passerar utanför bostaden.
Pomeranian är samtidigt en social sällskapshund som gärna deltar i familjens aktiviteter. Med tidig träning kan ägaren hjälpa hunden att förstå när det är lämpligt att använda rösten och när den kan koppla av.
5 Shetland Sheepdog – Den uppmärksamma pratkvarnen

Shetland Sheepdog, ofta kallad Sheltie, är en intelligent och lättlärd hundras med bakgrund som vall- och gårdshund.
Rasen är uppmärksam på förändringar i omgivningen och många individer använder gärna skallet för att uppmärksamma sin ägare på vad som händer.
En Sheltie kan exempelvis reagera när någon kommer till dörren eller när något oväntat inträffar.
Eftersom rasen är lättlärd finns goda möjligheter att arbeta med lugn och tystnad genom positiv träning.
6 Tax – Envis med en röst som hörs

Trots sina korta ben har Taxen en förvånansvärt kraftfull röst.
Rasen utvecklades ursprungligen för jakt, bland annat under jord och som drivande hund. Skallet har därför varit ett viktigt hjälpmedel i arbetet.
Många Taxar är vaksamma och tvekar inte att göra sin röst hörd när något fångar deras uppmärksamhet.
Hur mycket en Tax skäller varierar dock mellan individer och kan även påverkas av hundens storlek, hårlag, avelslinjer och tidigare erfarenheter.
7 Basset Hound – Djup röst och långa ylanden

Med sina långa öron och sitt lugna uttryck kanske Basset Hound inte ser ut som någon större pratkvarn. Men rasen har en imponerande djup röst.
Som tidigare drivande jakthund har den använt ljud för att kommunicera under jakten.
Basset Hound kan ge ifrån sig både kraftiga skall och utdragna, klagande läten.
Svenska Kennelklubben uppmärksammar dessutom att rasen kan visa sitt missnöje ljudligt när den lämnas ensam, vilket gör tidig och varsam ensamhetsträning viktig.
8 Dvärgschnauzer – Den vaksamma lilla vakthunden

Dvärgschnauzer har en bakgrund som råttfångare och gårdshund, och den har fortfarande kvar mycket av sin vaksamhet.
Rasen är alert, nyfiken och ofta snabb med att uppmärksamma förändringar i omgivningen.
Enligt Svenska Kennelklubben har Dvärgschnauzern lätt för att skälla, trots att den också beskrivs som en hund med god balans mellan vaksamhet och lugn.
Med tydliga rutiner och konsekvent träning kan den lära sig att inte behöva kommentera varje ljud utanför dörren.
9 Samojedhund – Den leende hunden som gärna hörs

Samojedhund är känd för sitt karakteristiska leende, sin tjocka vita päls och sitt sociala temperament.
Men det är också en hundras som kan vara mycket ljudlig. Skall och andra läten kan förekomma när hunden blir uppspelt, vill ha uppmärksamhet eller reagerar på något i omgivningen.
Rasens bakgrund som arktisk arbets- och draghund har format en aktiv och social hund som trivs med sällskap och meningsfull sysselsättning.
10 Drever – Den svenska jakthunden som hörs i skogen

Drever är en svensk hundras som framför allt används vid drevjakt på rådjur, hare och räv.
Under jakten är skallet en central del av hundens arbete. När Drevern följer ett viltspår använder den sitt karakteristiska drevskall för att hjälpa jägaren att följa händelseförloppet.
Rasen ska enligt Svenska Kennelklubben ha ett tätt och bra skall under drevet.
Det innebär däremot inte att alla Drevrar är särskilt skälliga hemma. Jaktbeteendet och hur hunden uppför sig i vardagen är två olika saker.
11 Alaskan Malamute – Kommunicerar hellre än skäller

Precis som Siberian Husky är Alaskan Malamute en nordlig slädhund med en särskild förmåga att uttrycka sig genom ljud.
Rasen skäller ofta mindre än många andra hundraser, men kan i stället kommunicera genom ylanden, gnäll och olika morrande eller småpratande läten.
Vissa individer kan låta som om de försöker föra en hel konversation med sin ägare.
Ylandet kan bland annat förekomma som reaktion på ljud, när hunden söker kontakt eller när den är ensam.
12 Norsk Älghund (Grå) – Specialisten på ståndskall

Norsk Älghund (Grå), även kallad Gråhund, är en traditionell jakthund som framför allt används vid älgjakt.
Rasen är utvecklad för att självständigt söka upp vilt och sedan använda sitt skall för att markera dess position.
Det så kallade ståndskallet är en central del av hundens arbete och gör det möjligt för jägaren att lokalisera viltet.
En Gråhunds röst är därför ett viktigt arbetsredskap. Precis som hos andra jakthundar behöver det inte innebära att den skäller lika mycket i hemmet.
13 Norrbottenspets – Ännu en svensk skällande specialist

Norrbottenspets är en av Sveriges egna hundraser och delar flera arbetsuppgifter med den Finska Spetsen.
Rasen används bland annat vid jakt på skogsfågel, där hunden lokaliserar fågeln och sedan markerar den genom att skälla.
Skallet hjälper jägaren att hitta fram samtidigt som hunden håller fågelns uppmärksamhet riktad mot sig.
Denna naturliga benägenhet att använda rösten är en viktig del av rasens jaktegenskaper och något som blivande ägare bör känna till.
14 Basenji – Hunden som joddlar i stället för att skälla

Listans kanske märkligaste pratkvarn är Basenji, en hundras med ursprung i Centralafrika.
Rasen är känd för att inte kunna skälla på samma sätt som andra hundar. Men det betyder definitivt inte att den är ljudlös!
I stället kan Basenjin ge ifrån sig ett mycket speciellt, joddlande läte, särskilt när den blir glad eller uppspelt.
Den kan dessutom gnälla, morra och använda andra ljud för att kommunicera.
Basenji är därmed ett perfekt exempel på att en hund inte behöver skälla för att ha mycket att säga.
Varför skäller vissa hundraser mer än andra?
Hur mycket en hund använder rösten påverkas bland annat av genetik, tidigare avel, miljö, uppfostran och individuellt temperament.
För vissa jakthundar är skallandet en viktig del av arbetet, medan andra raser framför allt använder ljud för att varna eller kommunicera med sin familj.
Det är samtidigt viktigt att komma ihåg att alla hundar är individer. En ras som beskrivs som särskilt pratglad kan innehålla både mycket tysta och väldigt högljudda hundar.
Mycket skällande behöver inte heller vara ett problem i sig. Men om en hund plötsligt börjar skälla ovanligt mycket, eller verkar stressad när den gör det, kan det vara klokt att undersöka orsaken.
För den som funderar på att skaffa hund kan det därför vara värt att ta reda på hur rasen vanligtvis kommunicerar – särskilt om man bor i lägenhet eller har grannar nära inpå.










