Sofie Lindgren
Alla hundar delar ett avlägset ursprung med vargen. Men hos vissa av dagens hundraser finns dessutom genetiska spår som tyder på att tamhundar och vilda vargar fortsatte att para sig med varandra långt efter att hunden hade börjat leva vid människans sida.
I en omfattande genetisk studie har forskare undersökt närmare 2 700 genom från hundar och vargar. Resultaten visar att ungefär två av tre analyserade hundraser bär på mätbart varg-dna från senare korsningar.
Skillnaderna mellan raserna är samtidigt enorma. Hos flera populära hundraser kunde forskarna inte upptäcka något sådant varg-dna alls. Hos andra är andelen betydligt högre.
Och det är långt ifrån alltid de mest vargliknande hundarna som hamnar där man kanske hade väntat sig.
Varg och hund gick skilda vägar – men kontakten fortsatte
Hundens domesticering började för minst 15 000 år sedan, även om exakt när och var processen inleddes fortfarande diskuteras. Med tiden utvecklades de hundar som levde tillsammans med människor allt längre bort från sina vilda släktingar.
Det innebar däremot inte att kontakten mellan hund och varg upphörde.
I studien, som publicerades i den vetenskapliga tidskriften PNAS 2025, undersökte forskare vid Smithsonian National Museum of Natural History genetiskt material från både moderna och äldre hundar och vargar.
Forskarna kunde därigenom hitta genetiska avsnitt som kommit från vargar efter hundens ursprungliga domesticering.
Resultaten visar att sådana spår är betydligt vanligare än man tidigare har kunnat tro.
Sankt Bernhardshund – inga mätbara spår
Den enorma Sankt Bernhardshunden kan väga många gånger mer än flera av raserna högre upp på listan. Trots storleken hittade forskarna inget mätbart varg-dna från senare korsningar i rasen.
Det betyder förstås inte att Sankt Bernhardshunden saknar sitt ursprungliga släktskap med vargen. Resultatet handlar specifikt om genetiskt material som har förts över genom senare blandning mellan hundar och vargar.
Sankt bernhardshundens historia är starkt förknippad med de schweiziska Alperna, där hundarna blev berömda för sitt arbete kring bergspass och räddningsinsatser.
Andel identifierat varg-dna: 0,00 procent
Labrador Retriever – mycket liten andel
Labrador Retriever har sitt ursprung i arbetande hundar från Newfoundland och utvecklades senare vidare i Storbritannien. I dag hör rasen till världens mest välkända familje- och arbetshundar.
Hos Labradoren hittades bara en mycket liten mängd genetiskt material som kunde härledas till senare inblandning av varg.
Forskarna uppskattade andelen till omkring 0,02 procent av arvsmassan.
Det placerar Labradoren långt ner på listan jämfört med exempelvis flera asiatiska och arktiska hundraser.
Andel identifierat varg-dna: 0,02 procent
Chihuahua – betydligt mer än labradoren
Ett av resultaten som kanske överraskar mest gäller Chihuahuan.
Världens minsta hundras ser knappast ut som den typiska bilden av en varg, men forskarna identifierade omkring tio miljoner dna-baspar som kunde kopplas till varg.
Det motsvarar ungefär 0,21 procent av arvsmassan och placerar Chihuahuan förhållandevis högt bland de analyserade raserna.
Resultatet är också en påminnelse om att hundens utseende inte berättar särskilt mycket om hur mycket senare genetiskt utbyte med vargar som finns kvar i arvsmassan.
Andel identifierat varg-dna: 0,21 procent
Samojedhund – tydliga genetiska spår
Hos Samojedhunden blir kopplingen till vargen betydligt tydligare.
Rasen har sina rötter i Sibirien och utvecklades i nära samspel med människor i arktiska miljöer. Hundarna användes bland annat som draghundar och i arbetet med renar.
I studien bestod omkring 0,44 procent av Samojedhundens arvsmassa av genetiskt material som forskarna kopplade till senare varginblandning.
Det är en relativt hög nivå bland dagens hundraser.
Samtidigt visar Samojeden varför man bör vara försiktig med att försöka förutsäga en enskild hunds beteende utifrån en procentsiffra. Rasen beskrivs generellt som social och människoorienterad trots den relativt höga andelen.
Andel identifierat varg-dna: 0,44 procent
Shiba hör till raserna med högst andel
Den japanska Shiban har en lång historia och användes traditionellt som jakthund. I studien hamnar rasen också högt när forskarna jämför mängden genetiskt material från varg.
Omkring 25,5 miljoner dna-baspar identifierades som vargrelaterade, motsvarande ungefär 0,53 procent av arvsmassan.
En möjlig förklaring är den långvariga kontakten mellan hund- och vargpopulationer i Östasien.
Shiban beskrivs ofta som alert, självständig och mer reserverad mot främmande människor än många typiska sällskapshundar. Forskarna såg på populationsnivå vissa samband mellan varginblandning och egenskaper som självständighet, men resultaten ska inte tolkas som att mängden varg-dna ensam bestämmer hur en hund beter sig.
Andel identifierat varg-dna: 0,53 procent
Tamaskan toppar hela listan
När samtliga analyserade raser jämförs är det Tamaskan som sticker ut mest. Tamaskan är dock inte en hundras som är registrerad hos Svenska Kennelklubben.
Hos rasen uppskattades hela 3,42 procent av arvsmassan komma från varg genom senare genetiskt utbyte. Det är betydligt mer än hos de allra flesta andra raser i materialet.
Därefter kommer Grand Anglo-Français Tricolore på 2,57 procent och Shiloh Schäfer på 2,49 procent. Ytterligare två raser som inte är registrerad hos Svenska Kennelklubben.
Redan efter de tre högsta placeringarna sjunker nivåerna kraftigt. Canaan Dog, som ligger fyra, har 1,25 procent.
Hela listan – så mycket varg-dna hittades
Nedan finns de analyserade hundraserna sorterade efter den rapporterade andelen varg-dna. Rasnamnen återges på engelska för att de lättare ska kunna jämföras med forskarnas material.
Raser där ingen mätbar andel hittades
För följande raser anges 0,00 procent i materialet. Det ska inte tolkas som att hundarna saknar genetiskt släktskap med vargen, utan att forskarna inte kunde påvisa senare varginblandning på den nivå som undersökningen mäter.
Betyder mer varg-dna att hunden är mer som en varg?
Inte nödvändigtvis.
Studien pekar på samband mellan mängden vargrelaterat genetiskt material och vissa egenskaper hos olika grupper av hundar. Det är däremot något helt annat än att säga att exempelvis en Shiba automatiskt beter sig mer som en varg än en Schäfer.
Hundars beteende påverkas av ett stort antal gener, men också av avel, uppväxt, socialisering, träning, miljö och individens egna erfarenheter.
Procentsiffrorna ska därför framför allt ses som en fascinerande inblick i hundens genetiska historia.
Har du hund – eller bara älskar att prata om hundar? Då får du gärna kika in och vara en av de första medlemmarna.
Och listan visar tydligt hur svårt det är att gissa den historien genom att bara titta på hunden. En liten Chihuahua kan bära betydligt fler spår av senare varginblandning än en stor Sankt Bernhardshund – medan en Schäfer i materialet hamnar på 0,00 procent.
