Lisa Bergström
Sensommaren och hösten är härliga tider för långa promenader med hunden. Men när svamparna börjar dyka upp i skogar, parker och trädgårdar ökar också risken för svampförgiftning hos hund – en fara som kan vara lätt att missa.
De flesta svampar är inte farliga för hundar. Problemet är att vissa arter innehåller mycket kraftiga gifter och att det kan vara svårt även för en van svampplockare att avgöra vilken svamp hunden precis hann sluka.
I värsta fall kan en giftig svamp orsaka svåra skador på lever, njurar eller nervsystem. Vissa förgiftningar kan dessutom vara förrädiska eftersom hunden inte behöver bli sjuk direkt.
Därför finns det en regel som är viktigare än alla andra: om du misstänker att hunden har ätit en okänd eller giftig svamp ska du kontakta veterinär direkt och inte vänta på symtom.
Hundar kan äta svamp på några sekunder
Hundar undersöker världen med både nos och mun. För den hund som gärna äter saker från marken kan en svamp därför bli ungefär lika intressant som en pinne, ett gammalt matpaket eller något annat spännande som dyker upp under promenaden.
Det behöver heller inte ske ute i skogen.
Svampar kan växa på gräsmattan, i parker, längs promenadvägar och på den egna tomten. Efter perioder med regn och milda temperaturer kan de dessutom dyka upp snabbt.
För hundägaren uppstår då ett särskilt problem. När hunden väl har svalt svampen kan det vara svårt att veta både vilken art det handlade om och hur stor mängd den fick i sig.
Att hunden verkar må helt normalt efteråt betyder inte nödvändigtvis att faran är över.
Alla svampar är inte giftiga – men chansa aldrig
Det finns mängder av svampar som inte orsakar allvarlig förgiftning. Även en i sig ogiftig svamp kan dock ge magbesvär, och bland de giftiga arterna varierar effekterna kraftigt.
Vissa påverkar framför allt mage och tarm. Andra angriper nervsystemet, medan de allra farligaste kan orsaka allvarliga skador på lever eller njurar.
Att själv försöka artbestämma en halvt uppäten svamp från hundens mun är ingen säker metod.
Internationella veterinärmedicinska giftkällor rekommenderar därför att okända svampar som ett djur har ätit behandlas som potentiellt giftiga tills motsatsen har kunnat fastställas.
Symtom på svampförgiftning hos hund
Symtomen beror på vilken svamp hunden har fått i sig, mängden och vilken typ av gift svampen innehåller.
Några tecken som kan förekomma är:
- Kräkningar
- Diarré
- Kraftig salivering
- Buksmärta
- Slöhet och svaghet
- Vinglighet och koordinationsproblem
- Oro eller ett tydligt förändrat beteende
- Skakningar
- Kramper
- Påverkat medvetande
- Förändrad törst och urinering
Vid svårare förgiftningar kan lever eller njurar skadas och hundens tillstånd bli livshotande.
Det går däremot inte att avgöra vilken svamp hunden har ätit enbart genom att titta på symtomen.
Symtomen kan komma långt senare
En av de största farorna med svampförgiftning är att symtomen inte alltid uppstår direkt.
Vissa svampgifter kan ge tecken på förgiftning redan inom någon timme. Andra kan dröja många timmar – och vid vissa typer av förgiftning betydligt längre än så.
Det innebär att hunden kan ha hunnit äta svampen på morgonen, leka och äta som vanligt resten av dagen och först senare börja visa tecken på att något är fel.
Just den fördröjningen kan invagga hundägaren i falsk trygghet.
När symtomen väl uppträder kan giftet redan ha hunnit tas upp av kroppen. Det är därför betydligt bättre att kontakta veterinär en gång för mycket än att avvakta för att se om hunden blir dålig.
Några av Sveriges farligaste svampar
I Sverige finns flera svampar som kan orsaka allvarliga förgiftningar. Giftinformationscentralen pekar bland annat ut vit flugsvamp, lömsk flugsvamp och toppig giftspindling som några av de allra giftigaste svamparna i svensk natur.
För hundägare finns det anledning att känna till åtminstone några av de arter och grupper som kan innebära särskilt stor risk.
Vit flugsvamp och lömsk flugsvamp
Vit flugsvamp och lömsk flugsvamp innehåller amatoxiner. Det är mycket kraftiga gifter som framför allt kan skada levern.
Det luriga är att symtomen kan dröja.
Hos människor beskriver Giftinformationscentralen ett typiskt förlopp där de första symtomen efter amatoxinförgiftning uppträder efter ungefär 8–24 timmar. Då handlar det bland annat om kraftiga kräkningar och vattentunna diarréer. Därefter kan allvarlig leverskada utvecklas.
Även hos hundar är amatoxininnehållande svampar ett allvarligt veterinärmedicinskt tillbud. Internationella veterinärkällor beskriver förgiftningar med svampar inom bland annat släktet Amanita som en viktig orsak till dödliga svampförgiftningar hos husdjur.
Det här är alltså inte en situation där man ska vänta hemma och hålla hunden under uppsikt.
Toppig giftspindling
Toppig giftspindling innehåller giftet orellanin, som kan orsaka svåra njurskador.
Det speciellt förrädiska med giftet är den långa tiden innan symtom kan uppstå.
Hos människor kan symtomen enligt Giftinformationscentralen dröja 2–7 dygn efter att svampen har ätits. Då kan bland annat illamående, kräkningar, kraftig törst och förändrade urinmängder förekomma. Svåra förgiftningar kan leda till bestående njurskador.
Även om förloppet hos hund inte behöver se exakt likadant ut illustrerar svampen varför frånvaro av snabba symtom aldrig är någon garanti för att en okänd svamp varit ofarlig.
Röd flugsvamp och panterflugsvamp
Den röda flugsvampen är förmodligen Sveriges mest välkända giftsvamp. Tillsammans med bland annat panterflugsvamp innehåller den ämnen som påverkar centrala nervsystemet.
Sådana förgiftningar kan ge ett helt annat symtommönster än de svampar som framför allt skadar lever och njurar.
En drabbad hund kan exempelvis bli vinglig, desorienterad, mycket orolig eller ovanligt slö. Skakningar och kramper kan förekomma vid allvarligare förgiftningar.
Symtomen efter den här typen av svampgift kan dessutom utvecklas relativt snabbt.
Stenmurkla
Stenmurklan innehåller gyromitrin och räknas som giftig.
Giftet kan bland annat orsaka besvär från mag-tarmkanalen och påverka nervsystemet. Vid svårare förgiftningar finns risk för bland annat lever- och njurpåverkan.
Det är ytterligare ett exempel på varför hunden inte bör tillåtas äta svamp i naturen – även om det är en art som hundägaren känner igen.
Min hund åt en svamp – vad ska jag göra?
Om du ser hunden äta en okänd svamp är det viktigaste att agera snabbt.
Ta bort det som finns kvar ur hundens mun om du kan göra det säkert och kontakta veterinär omgående.
Försök samtidigt att ta reda på så mycket som möjligt om händelsen. Veterinären kan exempelvis vilja veta ungefär när hunden åt svampen, hur mycket den kan ha fått i sig och om några symtom har uppstått.
Finns det fler exemplar av samma svamp kvar på platsen kan det vara värdefullt att fotografera dem ordentligt. Ta gärna bilder från flera håll och få med både hatt, skivor eller undersida och fot.
Om det går att göra säkert kan ett helt exemplar också sparas för eventuell identifiering. Ta helst med hela svampen, inklusive fotens nedersta del.
Har hunden kräkts och det finns rester av svampen i kräkningen kan även dessa i vissa fall vara värdefulla vid identifieringen.
Vänta däremot inte med veterinärkontakten medan du försöker lista ut vilken svamp det är.
Försök inte få hunden att kräkas själv
Det kan kännas logiskt att försöka få hunden att kräkas så snabbt som möjligt, men det ska inte göras på eget initiativ.
Veterinärer kan i vissa situationer framkalla kräkning med läkemedel för att minska mängden gift som tas upp. Om det är lämpligt beror bland annat på vad hunden har ätit, hur lång tid som har gått och hundens tillstånd.
Olika hemmametoder för att framkalla kräkning kan i stället orsaka ytterligare problem.
Ge därför inte hunden salt, väteperoxid eller andra ämnen för att försöka framkalla kräkning utan veterinärmedicinsk instruktion.
Ge inte heller medicinskt kol på eget initiativ. Det kan användas vid vissa förgiftningar, men om och hur det ska ges behöver bedömas utifrån situationen.
Så kan veterinären behandla svampförgiftning
Behandlingen beror på vilken svamp hunden misstänks ha ätit, hur länge sedan det skedde och vilka symtom som har utvecklats.
Om hunden kommer in tidigt kan veterinären i vissa fall framkalla kräkning för att försöka få upp svampen innan mer av giftet tas upp.
Medicinskt kol kan också användas vid vissa typer av förgiftning för att minska upptaget av gift från mag-tarmkanalen.
En hund som redan blivit sjuk kan behöva läggas in för behandling och övervakning. Vätskebehandling, läkemedel mot kräkningar, behandling av kramper och upprepade blodprover kan bli aktuella.
Vid misstanke om svampar som angriper lever eller njurar kan dessa organ behöva följas noggrant under en längre tid.
Det finns alltså ingen enda behandling som gäller vid all svampförgiftning. Vilka åtgärder som krävs avgörs av veterinären utifrån den enskilda hunden och den misstänkta förgiftningen.
En bild på svampen kan vara mycket värdefull
Om olyckan inträffar ute i skogen är det lätt att fokusera helt på hunden och sedan lämna platsen.
Har du möjlighet bör du dock fotografera svampen innan du går därifrån.
Ta hellre tio bilder än en. Fotografera svampen uppifrån, från sidan och underifrån. Lägg gärna något bredvid som visar storleken och fotografera även miljön där den växte.
Dra om möjligt försiktigt upp ett helt exemplar i stället för att bryta av foten.
För vissa svampar sitter viktiga kännetecken längst ner på foten och kan försvinna om svampen bryts av vid markytan.
Men fotograferingen får aldrig försena kontakten med veterinär.
Extra uppsikt över hundar som äter allt från marken
Vissa hundar passerar en svamp utan att ägna den en blick. Andra verkar betrakta skogen som en enda stor buffé.
Har du en hund som gärna plockar upp matrester, pinnar, växter och andra saker från marken finns det anledning att vara särskilt vaksam under svampsäsongen.
Ett väl fungerande ”loss”, ”lämna” eller motsvarande kommando kan göra stor skillnad. Träningen bör ske under kontrollerade former och belönas ordentligt, så att hunden lär sig att det lönar sig att avstå från sådant den hittar.
Under perioder när det finns mycket svamp kan det också vara klokt att hålla hunden närmare sig på promenaden.
För hundar som har en stark tendens att snabbt sluka allt de hittar kan en korrekt tillvänjd korgmunkorg i vissa situationer vara ett extra skydd. Den ska då vara utformad så att hunden fortfarande kan flåsa, dricka och röra munnen ordentligt.
Glöm inte den egna trädgården
Det är lätt att tänka på svampförgiftning som något som händer under skogspromenaden, men många svampar växer minst lika gärna där hunden vistas varje dag.
Kontrollera därför regelbundet gräsmattan och andra delar av tomten under svampsäsongen, framför allt om du vet att hunden gärna smakar på sådant den hittar.
Plocka bort okända svampar innan hunden släpps ut.
Det kan behöva göras flera gånger under samma period. Den synliga svampen är bara svampens fruktkropp och nya exemplar kan dyka upp på samma plats efter att de tidigare har tagits bort.
Var särskilt vaksam efter regn
Svamptillgången varierar kraftigt mellan olika år och olika delar av landet.
Generellt är sensommaren och hösten den period då hundägare har störst anledning att vara uppmärksamma. Efter regn och när marken är fuktig kan nya svampar dessutom dyka upp på kort tid.
En gräsmatta som var helt fri från svamp under gårdagens kvällsrunda kan därför se annorlunda ut nästa morgon.
Det betyder inte att hundägare behöver gå omkring och vara rädda för varje svamp de ser. De allra flesta hundpromenader under hösten slutar naturligtvis precis som vanligt.
Men när det gäller en svamp som hunden faktiskt har hunnit äta är det inte värt att chansa.
Det går sällan att bedöma faran genom att bara kasta en snabb blick på det som finns kvar – och några av de allvarligaste svampgifterna kan börja skada kroppen innan hundägaren märker att någonting är fel.
Har du hund – eller bara älskar att prata om hundar? Då får du gärna kika in och vara en av de första medlemmarna.
Misstänker du att din hund har ätit en okänd eller giftig svamp, kontakta därför veterinär direkt. Ju tidigare situationen kan bedömas och eventuell behandling sättas in, desto bättre förutsättningar har hunden.
