Sofie Lindgren
När januari visade sin allra hårdaste sida i Tornedalen försvann tiken Leja spårlöst. Med temperaturer långt under minusstrecket och ett vinterlandskap som inte lämnar utrymme för misstag, var oddsen så gott som obefintliga. Fyra veckor senare stod hon plötsligt där igen – levande.
Det som följde blev en återförening som familjen knappt vågade hoppas på.
- 1 Leja, 4 år, försvann från hemmet utanför Pajala strax efter nyår när hon följde efter jaktkompisen Freja.
- 2 Sökandet försvårades av extrem kyla med temperaturer ner mot –35 grader och ett vinterlandskap utan tydliga spår.
- 3 Efter fyra dagar kom Freja hem – men Leja var fortsatt borta, och familjen började till slut tappa hoppet.
- 4 Efter drygt fyra veckor kom tips om en lös hund några kilometer från gården – och familjen åkte direkt.
- 5 En chaufför stannade en malmbil, fick tag i Leja och lindade in henne för att hålla henne varm tills hjälp kom.
- 6 Veterinärkontrollen visade att Leja var mager och hade sår på trampdynorna – men annars mådde hon förvånansvärt bra och väntas återhämta sig.
Försvann under lek – kom aldrig tillbaka
Det var dagarna efter nyår som Leja och hennes lekkamrat Freja befann sig ute på gården, omkring en mil utanför Pajala. Freja, som är jakthund, fick vittring på älg och drog iväg. Leja, som annars håller sig nära hemmet, följde efter.
– Hon brukar inte lämna gården, men Freja är hennes trygghet. De gör allt tillsammans, berättar matte Maria Törmä Lindmark.
När batteriet i Frejas GPS-halsband tog slut hade hundarna hunnit flera kilometer bort. Familjen inledde genast sökandet.
Minusgrader som inte lämnar utrymme för misstag
Sökandet skedde i extrem kyla. Temperaturen kröp ner mot minus 35 grader, ibland ännu lägre. Marias man gav sig ut på skoter, men utan att hitta minsta spår.
– Han kom hem helt nedisad. Det gick knappt att vistas ute, säger Maria.
Efter några dagar kom Freja tillbaka av egen kraft, till synes opåverkad. Leja däremot syntes inte till.
Hoppet som långsamt började slockna
Dagarna blev till veckor. Familjen fortsatte leta, spred information och bad om hjälp. Engagemanget blev stort, inte minst i sociala medier, där efterlysningen delades tusentals gånger.
Men frågorna blev allt svårare att ignorera. Hur skulle Leja – en blandning av Finsk Lapphund och American Staffordshire Terrier – kunna överleva i det vinterklimat som präglat området?
Januari i Pajala blev den kallaste på länge, med en medeltemperatur på nästan 22 minusgrader enligt SMHI.
– Efter två veckor sa jag till folk att det nog var kört. Skulle hon komma hem vore det ett mirakel, berättar Maria.
En oväntad syn längs vägen
Fyra veckor efter försvinnandet kom plötsligt rapporter om en lös hund några kilometer från hemmet. Marias son satte sig direkt i bilen.
När han kom fram hade en chaufför från gruvbolaget Kaunis Iron redan stannat sin malmbil – med släp på omkring 90 ton – och fått tag i den utmärglade hunden.
– Han hade lindat in henne i en tröja för att hålla henne varm. Det var vår Leja, säger Maria.
Tillbaka där hon hör hemma
När Leja återvände hem var hon trött och mager – men mentalt sig själv. Hon viftade på svansen, åt med god aptit och tog sig, som om inget hänt, till sin favoritplats i soffan.
– Hon hoppade upp och somnade direkt. Det var då det verkligen sjönk in, säger Maria.
Familjen brast i gråt. Chocken blandades med lättnad och ren glädje.
Veterinärens besked: starkare än någon kunnat ana
Under torsdagen undersöktes Leja av veterinär. Trots den långa tiden ute i kylan var skadorna förhållandevis lindriga: några sår på trampdynorna och kraftig viktnedgång.
– Hon blev godkänd rakt igenom. Hon kommer att återfå sitt hull, säger Maria.
Hur Leja klarat sig i fyra veckor i arktisk vinter är fortfarande ett mysterium. Vad hon levt av, var hon sökt skydd och hur hon undvikit både rovdjur och förfrysning är frågor som saknar svar.
”Vi vågade inte tro på det”
Historien om Leja uppmärksammades först av Sveriges Radio, men har sedan dess berört hundägare över hela landet.
– Jag bara grät. Det går inte att beskriva känslan. Vi vågade inte tro att hon skulle komma hem, säger Maria.
I dag ligger Leja tryggt hemma igen. Och smeknamnet som familjen skämtsamt nämnde mitt i ovissheten har fastnat.
– Hon heter fortfarande Leja. Men i våra hjärtan är hon Mirakel.
