Sofie Lindgren
När Melanie Braun i Köping nyligen lade ut en efterlysning på sociala medier var det många som höjde på ögonbrynen – och lika många som log. I inlägget sökte hon nämligen efter en helt specifik typ av frivillig: någon som kunde agera figurant under skyddsträning med hennes två hundar, Schäfern Dino och den energiska Malinoisen Jabba.
”Söker någon som vill ställa upp som bitdocka i dag – skyddsärm finns!” skrev hon rakt på sak. Responsen lät inte vänta på sig.
Jakten på figuranter – en bristvara för många hundförare
För Melanie, som arbetar som grisskötare till vardags, är skyddsarbete en naturlig del av hundarnas träning. Men att hitta personer som vill – och vågar – ställa upp som bitdocka är betydligt svårare än man kan tro.
– Figuranter växer inte på träd. Det brukar ofta sluta med att min sambo hoppar in, säger hon med ett skratt till P4 Västmanland.
När han inte är hemma stannar träningen lätt av, och därför bestämde sig Melanie för att pröva lyckan genom en offentlig efterlysning. Det visade sig vara ett lyckokast.
Träningen: mer kontroll än aggression
Skyddsarbete handlar inte om att göra hunden aggressiv, utan tvärtom stärka kontrollen och samarbetet. En central del är att hunden utvecklar ett stabilt grepp och lär sig arbeta mot en figurant på kommando.
– Man triggar igång hunden, men det handlar mer om att få upp kampviljan än att skapa ilska. Det ska vara roligt för dem, säger Melanie.
När hunden väl springer in och tar tag i ärmen är det ordentlig kraft i greppet – även med skydd på.
– Det känns, absolut. Den tunnare ärmen ger blåmärken, det får man räkna med. Men man arbetar ju alltid under kontrollerade former.
Säkerheten står i centrum
Trots att övningarna kan se dramatiska ut handlar allt om struktur och kommunikation. Hunden ska släppa när föraren ger kommando, och både figurant och hund är skyddade av utrustning som är gjord för ändamålet.
Melanie har själv provat på att vara den som ”blir tagen”.
– Jag har haft helkroppsdräkt och sett ut som en Michelin-gubbe. Visst, det gör lite ont och man kan få blåmärken, men farligt skulle jag inte kalla det. Man vet vad man ger sig in i.
”Figuranterna är deras favoriter”
Jabba, som Melanie beskriver som ”liten men livlig med attackhamsterenergi”, väger 24 kilo men har kampvilja som imponerar. Schäfern Dino är lika engagerad och älskar passen minst lika mycket.
– För dem är det här rena julafton. De ser direkt när utrustningen kommer fram och blir överlyckliga. Figuranterna är absoluta favoriter, säger Melanie.
Reaktionerna: övervägande positiva
Trots att efterlysningen stack ut fick den en oväntat varm mottagning. Större delen av kommentarerna var positiva och flera personer hörde av sig redan samma dag för att erbjuda sig som frivilliga.
– Jag blev faktiskt förvånad över att så många nappade. Två, tre personer vill gärna testa – det är jättekul! avslutar Melanie.
