Lisa Bergström
När Disney släppte Pongo och de 101 dalmatinerna 1961 var det långt ifrån självklart att filmen skulle bli den ikoniska klassiker vi känner idag. Företaget kämpade ekonomiskt efter flera misslyckanden, och hoppet stod till den prickiga hundflock som bara några år tidigare funnits i verklighetens England. Att en enda Dalmatiner skulle komma att rädda hela studion – ja, det är en historia i sig.
Filmen stack ut redan från premiären. Istället för sagoslott och prinsessor utspelade sig handlingen i ett modernt London, med tv-apparater, cigarettrök och en vardag som publiken kände igen. Mitt i allt detta: Pongo och hans husse Roger, som bokstavligen dras in i kärlekens kaos när Pongo bestämmer sig för att para ihop både sig själv och sin ägare med den vackra Perdita och hennes matte Anita. Det moderna tilltalet, kombinerat med att filmen inte följde Disneys typiska musikalformat, gjorde den till en frisk fläkt i animationsvärlden.
Boken som startade allt
Bakom historien fanns en verklig person: författaren Dodie Smith. Hon föddes 1896 i Lancashire och blev tidigt teaterintresserad, men försörjde sig länge i Londons möbelbutik Heal’s där hon även träffade sin blivande make, Alec Beesley. Det var dock hennes Dalmatiner som skulle förändra hennes liv – och världen.
Dodie skaffade sin första prickiga hund när hon återvände till England efter andra världskriget. Hunden hette, precis som i filmen, Pongo. Han blev hennes stora kärlek, och när han senare gick bort lämnade han ett tomrum som hon fyllde genom att köpa två nya Dalmatiner, Folly och Buzz. När Folly fick sin första kull blev Dodie både överraskad och överväldigad: femton valpar! En av hennes väninnor lär skämtsamt ha sagt att valparnas prickiga pälsar vore perfekta att sy pälsar av – en kommentar som fastnade och senare skulle bli ett av de mest minnesvärda inslagen i hennes bok.
Från bok till film – och en författare som reagerade
När Disney köpte rättigheterna till Smiths bok The Hundred and One Dalmatians var författaren både stolt och nyfiken. Hon bjöds in till en privat visning när filmen var färdig, och även om hon uppskattade animationen och berättarstilen blev hon förvånad över hur litet hennes eget namn stod i eftertexterna. Walt Disney själv skickade ett ursäktsbrev – och några originalteckningar från filmen som kompensation. En av dem, en avkopplad Pongo i fönsterljuset, blev en av hennes mest omtyckta ägodelar.
Det är intressant att notera att Disney gjorde flera ändringar i karaktärerna. I boken är Missis och Perdita två separata hundar: Missis är den egentliga mamman, medan Perdita dyker upp som en amma för de överraskande många valparna. I filmversionen slogs figurerna samman till en enda tik – Perdita – för att göra berättelsen mer lättillgänglig.
En oväntad räddning för Disney
Att filmen blev en sådan publikfavorit hade enorm betydelse. Disney hade blött pengar efter floppar som Törnrosa (1959) och behövde desperat en framgång. Pongo och de 101 dalmatinerna blev den mest populära Disneyfilmen på 1960-talet och fick nypremiär gång på gång – 1969, 1979, 1985 och 1991. Utan Pongo hade företagets animationsstudio sannolikt sett helt annorlunda ut idag. Frågan är kanske snarare om den ens hade existerat idag.
Hundar, valpar – och ännu fler valpar
När spelfilmen 101 dalmatiner med Glenn Close som Cruella de Vil kom 1996 blev Pongo och Perdita åter filmstjärnor. Men den här gången var utmaningen något helt annat: valparna. För att få rätt ålder och rätt söthet användes totalt 230 olika Dalmatinervalpar under inspelningen, eftersom de växer så fort att de ständigt behövde bytas ut.
Succén följdes av 102 dalmatiner år 2000 och den animerade uppföljaren De 101 dalmatinerna II – Tuffs äventyr i London 2003. År 2021 återvände universum ännu en gång med Cruella, där fokus låg på antagonisten själv och hennes väg till att bli en av Disneys mest ökända figurer.
Den bortglömda uppföljaren
Få känner till att Dodie Smith faktiskt skrev en fortsättning: The Starlight Barking. Den kom drygt tio år efter originalet och kretsar kring Cadpig, en av de minsta valparna som nu blivit vuxen och premiärministerns hund. Hon får ett märkligt budskap från stjärnan Sirius, som varnar att hundarna håller på att förlora sin roll som människans bästa vän. Trots det kreativa anslaget nådde boken aldrig någon större publik, kanske för att den rörde sig längre från vardagsberättelsen som gjort originalet så älskat.
Ett liv fyllt av prickar
Dodie Smith levde ett långt liv, alltid omgiven av hundar. Hon och Alec fick aldrig barn, men Dalmatinerna fyllde deras hem – ibland bokstavligt talat. Som flest ska hon ha haft sjutton samtidigt efter en valpkull, och i flera fotografier omges hon av nio vuxna hundar på samma gång. När hon avled 1990, 94 år gammal, hade hon fortfarande sin trogna Dalmatiner Charley vid sin sida. I sitt testamente såg hon till att Charley skulle leva gott även efter hennes bortgång.
Ett arv som fortsätter sprida glädje
Idag är 101 dalmatinerna mer än en film – det är ett helt franchise med tv-serier, spel, leksaker och oändligt mycket merchandise. Men bakom alla versioner, spinoffer och nypremiärer finns fortfarande kärnan i berättelsen: en författare som älskade sina prickiga hundar så mycket att hon gav dem odödlighet.
Och kanske är det just därför Pongo och Perdita fortsätter att charma nya generationer. Det ligger något tidlöst i deras historia – inte bara om mod och äventyr, utan om hur starkt bandet mellan människa och hund kan vara. Ett band som, snarare än att försvinna, bara tycks bli starkare för varje ny valp som prickar historien med sin närvaro.
