Emil Lindberg
Den dödliga hundattacken i Västsverige fortsätter väcka politiska reaktioner. Nu går riksdagsledamoten Fredrik Kärrholm (M) ut och kräver att särskilt kraftiga hundar förbjuds – och att lagstiftningen skärps.
”Dessa hundar behöver förbjudas”
I ett inlägg på X skriver Fredrik Kärrholm att hundens styrka i det aktuella fallet var avgörande för att ägaren inte kunde stoppa attacken – och att det kostade en kvinna livet.
Han menar därför att raser som bedöms som farliga inte bör finnas i Sverige över huvud taget.
Kärrholm har tidigare lämnat in en riksdagsmotion om att utreda förbud mot import och avel av hundar han anser vara särskilt riskabla.
Koppling till den pågående rättsprocessen
Uttalandet kommer bara dagar efter att en 25-årig kvinna åtalats i Göteborg sedan hennes American Bully dödat en annan kvinna i hemmet – ett fall som Voff-Voff tidigare rapporterat om.
Fallet har snabbt blivit en symbol i debatten kring hundägaransvar, tillsyn och vilka raser som bör få hållas av privatpersoner.
Kritik: ”Fel hundar pekas ut”
Alla instämmer dock inte i att ett rasförbud skulle lösa problemet.
Hundcoacher, instruktörer och uppfödare lyfter istället att ursprunget på hundarna – och hur de avlas fram – spelar betydligt större roll än vilken ras som råkar stå på stamtavlan.
Många menar att mer reglering av avel, import och försäljning skulle få större effekt än att peka ut specifika raser.
En bredare fråga än ett namn på papper
Debatten stannar inte vid American Bully eller andra muskulösa raser.
Kritiker menar att det stora problemet ofta ligger i oreglerad avel, okunskap och valpar som produceras utan hälsotester, mentalbeskrivning eller seriöst tänk bakom.
Att försöka förbjuda en hundtyp som ofta är en mix av flera raser lyfts som både praktiskt och juridiskt svårt – och frågan väcker fler följdfrågor än svar.
Hur har Fredrik Kärrholm egentligen tänkt att det ska gå till med ett ”rasförbud”?
Samtidigt är det svårt att se hur ett rasförbud skulle fungera i praktiken. I dag bygger Jordbruksverkets hundregister helt på självrapportering – det är upp till ägaren att ange vilken ras hunden har. Den som vill dölja bakgrund eller undvika regler kan därför enkelt skriva in Staffordshire Bullterrier eller till och med Golden Retriever, oavsett vad hunden faktiskt har i generna.
Att stoppa vissa hundtyper genom lag blir därför inte bara en juridisk utmaning – utan en praktisk omöjlighet, så länge registreringen inte stäms av mot verkligheten eller någon form av härstamningskontroll.
I slutändan riskerar ett rasförbud att missa målet, medan problemet – oseriös avel och ägare som inte tar ansvar – fortsätter som vanligt. Ska något verkligen förändras krävs rätt verktyg, inte snabba symbolåtgärder.
