Sofie Lindgren
Det händer gång på gång: en hundattack rapporteras, rubrikerna skriker ”kamphund”, och drevet startar. Politiker ropar efter förbud, debattörer kräver munkorg och vanliga hundägare får plötsligt känna sig misstänkliggjorda – bara för att de råkar älska en hund med bredare käke än en Golden Retriever.
Men jag är trött. Trött på att vi låtsas som att problemet sitter i hundens gener – när det i själva verket sitter i människans koppelhand.
Nyligen visade SVT:s Uppdrag Granskning statistik som skulle ”bevisa” att så kallade kamphundar är kraftigt överrepresenterade när det gäller hundattacker. Dessutom slog man fast att hela 48% av alla ägare till Amerikansk Pitbullterrier och 42% av American Bully-ägare förekommer i belastningsregistret – jämfört med 7% hos Labrador-ägare.
Det låter ju onekligen som en smällkaramell. Tills man börjar kika på hur siffrorna faktiskt tagits fram.
För vet du vad den där statistiken bygger på? Jordbruksverkets hundregister. Ett register där vem som helst kan skriva in vilken ras man vill – helt utan kontroll. Har du en oregistrerad blandras med kort päls och mycket muskler? Grattis, du kan kalla den för ”American Bully” om du vill. Och det är precis det som har hänt. I verkligheten är sannolikt 80–90% av alla hundar i den där påstått skräckinjagande kategorin helt vanliga blandraser. Många är dessutom omplaceringshundar, importerade utan bakgrundsinformation, ibland från oseriösa miljöer.
Och vilka är det som köper dem?
Inte sällan människor som söker status istället för sällskap. Personer som vill ha ett vapen istället för en vän. Människor som inte borde ha en hamster – än mindre en kraftfull hund.
Men ändå är det hundarna som får skulden.
Vi pratar om ”aggressiva raser” – men sällan om bristande uppfostran. Vi kräver munkorg – men inte utbildningskrav för ägare. Vi diskuterar förbud – men inte hur man faktiskt stöttar seriöst hundägande.
Jag har mött avsevärt fler livsfarliga människor än farliga hundar. En Labradoodle i fel händer kan vara lika osäker som en American Bully hos någon som aldrig lagt två minuter på socialisering. Problemet är inte ras. Problemet är ansvar.
Så låt oss vända på perspektivet:
Istället för att föra hetsjakt mot vissa typer av hundar – inför krav på hundkörkort för alla som vill ha kraftigare raser – eller hund överhuvudtaget. Stärk kontrollen vid försäljning. Ta tag i hundsmugglingen på riktigt. Gör det svårare att vara en dålig hundägare – inte svårare att ha en viss typ av hund.
Det finns fantastiska Bullys, Pitbulls och Staffar i det här landet. Glada familjehundar som älskar barn, gos och soffhäng. Men de syns inte i medierna, för de gör inget dramatiskt. De bara lever. Och älskar.
Vi måste sluta döma hundar efter utseende – och börja döma människor efter ansvar.
För det är inte käkarna som är farliga.
Det är händerna som håller kopplet.
