Filmrecension: A Dog’s Perfect Christmas – sockersött med hundhjärta

Det finns amerikanska julfilmer, och så finns det väldigt amerikanska julfilmer. A Dog’s Perfect Christmas hör definitivt till den senare kategorin. Här sparas det varken på känslorna, familjebudskapen eller sockret. Och även om jag ganska tidigt förstår vart det hela är på väg, sitter jag ändå kvar och blir berörd.

Vi får följa familjen Goss, där relationsproblem och sorg redan har satt vardagen på prov när en allvarlig sjukdom ställer allt på sin spets. Dennis Quaid spelar farfar Sander, som efter sin frus död har blivit en ganska besvärlig person att dela tillvaron med. Mitt i familjens bekymmer finns hans trogna Basset Hound Winstead, vars tankar ger oss ett hundperspektiv på människornas till synes obegripliga beteenden.

Winstead får också sällskap av Ruby, en Corgi-valp som tillför både energi och valpcharm. Tillsammans står hundarna för mycket av filmens värme. För oss hundälskare finns det något särskilt fint i att se hur självklart de hör till familjen, även när människorna knappt förmår finnas där för varandra.

Hundarna hade gärna fått ta större plats

Winstead är filmens stora behållning för mig. Hans kommentarer lättar upp en berättelse som stundtals är en riktig snyftare, och hundens blick på familjen ger välbehövliga pauser från all mänsklig oro. Det är lätt att tycka om honom, också när humorn är ganska enkel.

Samtidigt hade jag önskat lite mer av just detta. Kommentarerna kunde ha varit roligare och hundarnas perspektiv fått större betydelse för berättelsen. När en film har en hund som berättarröst vill jag gärna känna att det faktiskt påverkar hur historien berättas. Här tar familjedramat ofta över, och jag kommer på mig själv med att vilja tillbaka till Winstead och Ruby.

Det handlar knappast om att människornas historia saknar känslor. Men hundarna har en självklar charm som filmen gärna hade fått ge mer utrymme. Särskilt när den ändå heter A Dog’s Perfect Christmas.

En väl snabb förvandling

Det som skaver mest är hur fort Sander går från vresig surgubbe till den fina farfar familjen behöver. Jag köper att sorg kan göra en människa både avvisande och svår att nå, och jag vill förstås se honom hitta tillbaka. Men förvandlingen hade känts mer trovärdig om den fått ta lite längre tid.

Överlag är det här en film som gärna hjälper känslorna på traven. Det sorgliga är väldigt sorgligt och det fina är väldigt fint. Ibland blir det väl sockersött även för mig, men samtidigt vore det svårt att påstå att filmen försöker dölja vilken sorts upplevelse den erbjuder.

Bekant, men ändå fint

A Dog’s Perfect Christmas berättar en historia som jag tycker mig ha sett hundratals gånger tidigare. Överraskningarna är få, och det finns stunder då både humorn och karaktärernas utveckling hade behövt lite mer omsorg.

Ändå tycker jag om den. Det är en fin film att sjunka ner i soffan till, bli lite ledsen av och sedan lämna med en varm känsla. Ibland räcker det ganska långt med en välbekant berättelse och två hundar som man gärna hade tillbringat ännu mer tid med.