Emil Lindberg
Korta ben, lång kropp och en jaktlust som sitter djupt rotad. Drevern är byggd för att arbeta i svenska skogar och har blivit en av våra mest utpräglade jakthundar. Men hemma kan samma hund visa en betydligt mjukare sida. Här lär vi känna den svenska nationalrasen Drever.
Det är lätt att låta sig luras av de korta benen.
En Drever är knappast byggd för att imponera med långa, eleganta steg eller explosiv snabbhet. Tvärtom beskriver rasstandarden en hund som ska präglas mer av styrka och robusthet än av elegans och fart.
Och det finns en anledning.
När Drevern arbetar i skogen är tanken nämligen inte att viltet ska fly hals över huvud.
Den ska göra något helt annat.
Den ska inte vara snabb
Drevern är en så kallad långsamdrivande hund.
När hunden hittar vilt följer den spåret och driver djuret framför sig samtidigt som den med sitt skall hjälper jägaren att följa vad som händer ute i skogen.
Det relativt långsamma drevet är en viktig del av arbetssättet. Framför allt har Drevern blivit starkt förknippad med jakt på rådjur, men den används också till bland annat hare, räv och hjort.
Det är alltså lätt att titta på de korta benen och tänka att de är en begränsning.
För Drevern är de snarare en del av arbetsredskapet.
Rasen har utvecklats för att kunna arbeta effektivt i svensk terräng och vårt klimat – och bakom det ganska kompakta yttre finns en hund med stor uthållighet och stark jaktlust.
Men Drevern var inte svensk från början
I dag räknas Drevern som en svensk nationalras.
Men historien börjar faktiskt nere på den europeiska kontinenten.
Förfadern var den tyska Westfälische Dachsbracke, en kortbent drivande hund. Hundar av den typen kom till Sverige under början av 1900-talet och de första registrerades hos Svenska Kennelklubben 1913.
I Sverige utvecklades så småningom en egen variant, anpassad efter våra jaktförhållanden.
Men den hette ännu inte Drever.
Namnet var Dachsbracke.
Svenska Dachsbrackenklubben bildades 1944 och tre år senare, 1947, fick både hunden och klubben sina nuvarande namn: Drever och Svenska Dreverklubben.
1953 erkändes Drevern som svensk hundras.
Det innebär att en hund med centraleuropeiska rötter på några årtionden hade utvecklats till något så förknippat med svensk jakt att den i dag räknas till vårt hundkulturella arv.
En stor hund på korta ben
En vuxen Drever är ingen stor hund.
Hanar ska enligt rasstandarden vara 32–38 centimeter i mankhöjd och tikar 30–36 centimeter.
Men resten av kroppen ger ett betydligt kraftigare intryck.
Drevern ska vara långsträckt, muskulös och robust. Den ska samtidigt vara rörlig och funktionell – kroppen är trots allt byggd för arbete.
Huvudet är förhållandevis stort och långsträckt, öronen hänger tätt intill kinderna och pälsen är kort.
Färgmässigt finns däremot ganska stora möjligheter. Med vissa undantag tillåts olika färger tillsammans med tydliga vita tecken.
Resultatet är en hund som är ganska svår att ta miste på.
Lite stövare, lite Tax över silhuetten – men väldigt mycket Drever.
När skogen byts mot soffan
Den starka jaktlusten betyder dock inte att Drevern går omkring på helspänn hemma.
Tvärtom beskriver SKK rasen som lojal, tillgiven och social i hemmet, och rasstandarden anger att temperamentet ska vara lugnt. Aggressivitet, nervositet och skygghet hör inte hemma hos rasen.
Den kan därför fungera mycket bra som familjehund – för rätt familj.
För här kommer ett viktigt men.
Drevern är fortfarande i allra högsta grad en jakthund.
Ingen hund för den som bara gillar utseendet
Det här är kanske det viktigaste att känna till innan man faller för de korta benen och hängande öronen.
Drevern är inte tänkt att vara en ren sällskapshund.
SKK är ovanligt tydliga på den punkten och rekommenderar rasen till ägare som har möjlighet att låta hunden få utlopp för det den är framavlad för: drevjakt. Den behöver dessutom aktivitet och omvårdnad under hela året, inte bara när jaktsäsongen är igång.
Det är också en egenskap som skiljer Drevern från flera andra hundraser med historisk bakgrund som arbetshundar.
Hos Drevern har själva arbetet fortsatt att stå i centrum.
Svenska Dreverklubben beskriver hur rasen genom historien framför allt varit jägarens hund, och klubben arbetar fortfarande aktivt för att bevara jaktlusten och de särskilda drevegenskaperna.
Det är alltså ingen jakthund bara till namnet.
Hur är en Drever att leva med?
Utanför jakten möter man ofta en betydligt lugnare sida.
Drevern beskrivs som social och tillgiven och kan passa bra i en barnfamilj. Men även en hund som är lugn inomhus behöver få använda både kropp och huvud.
Det är därför missvisande att bedöma aktivitetsbehovet enbart efter hundens storlek.
Korta ben betyder inte små behov.
Drevern har avlats för att självständigt kunna följa ett spår och arbeta ute i terrängen under lång tid. Den typen av egenskaper försvinner förstås inte när hunden kommer innanför ytterdörren.
För rätt person är självständigheten en stor del av rasens charm.
För fel person kan exakt samma egenskap bli en utmaning.
En ras som fortfarande byggs för sitt jobb
Det finns ytterligare något ganska intressant med Drevern.
Utställning och exteriöravel handlar inom rasen inte bara om att hunden ska vara snygg.
Svenska Dreverklubben beskriver utställningen som ett avelsverktyg, där exteriören ska bidra till att bevara en kropp som fungerar för det långsamdrivande arbetet. Drevern ska kunna arbeta hårt och länge, ibland i besvärlig terräng.
Det förklarar också varför rasstandarden lägger så stor vikt vid styrka, muskulatur och rörlighet.
En Drever ska helt enkelt se ut som en hund som klarar sitt jobb – eftersom den fortfarande förväntas göra jobbet.
Hur är hälsan hos Drever?
Drevern betraktas generellt som en ras med relativt få hälsoproblem.
SKK uppmärksammar dock bland annat jaktödem, där hundar kan få andningsproblem eller uppvisa onormal trötthet under eller efter jakt.
Precis som för andra arbetande hundar är en funktionell kropp särskilt viktig. En Drever ska inte bara fungera under en promenad runt kvarteret – den ska kunna röra sig genom skog och terräng och utföra det arbete generationer av hundar har avlats för.
Det är därför hälsa, exteriör och jaktförmåga i hög grad hänger ihop inom rasen.
Vem passar Drevern för?
Drevern kan vara en fantastisk hund – men den är definitivt inte för alla.
Den passar framför allt personen som jagar och faktiskt vill använda sin hund i jakten.
Då får man en hund vars format nästan verkar specialkonstruerat för svenska förhållanden: liten nog att ta sig fram smidigt, robust nog för tuff terräng och med ett arbetssätt som under generationer har slipats för drevjakt.
Hemma kan samma hund vara en social och tillgiven familjemedlem.
Men tar man bort jakten tar man samtidigt bort en väldigt stor del av det som gör en Drever till just en Drever.
Och kanske är det också en del av rasens charm.
Den har aldrig riktigt glömt vad den skapades för.
Har du hund – eller bara älskar att prata om hundar? Då får du gärna kika in och vara en av de första medlemmarna.
Vill du lära dig mer om Drevern?
Är du nyfiken på Drevern och vill veta ännu mer om rasens egenskaper, historia och vad den behöver för att trivas? I Hundnytts stora databas över hundraser hittar du mer information om Drevern – och mängder av andra hundraser.
Letar du efter en helt annan hundras? I vår hundrasdatabas kan du utforska och jämföra hundraser från hela världen och lära dig mer om allt från temperament och aktivitetsbehov till storlek, päls och ursprung.
Stort tack till alla Dreverägare som bidragit med bilder till artikeln och låtit oss visa upp era fantastiska hundar!
