Lisa Bergström
Historien om Oxana Malaya har i decennier väckt starka reaktioner världen över. Som treåring lämnades hon åt sitt öde – och kom att överleva genom att leva tillsammans med hundar. Hennes uppväxt, som saknar motstycke, har både fascinerat och skakat om forskare och allmänhet.
Har du hund – eller bara älskar att prata om hundar? Då får du gärna kika in och vara en av de första medlemmarna.
Hittade skydd i en hundkoja
Oxana växte upp i ukrainska Kherson, där hennes barndom fick en dramatisk vändning. Efter att ha blivit övergiven av sina föräldrar – som hade problem med alkohol – lämnades hon ensam utomhus i kylan.
I ett desperat försök att överleva tog hon sig till en hundkoja där familjens hund, Naida, befann sig. Det som började som en tillfällig tillflykt blev snart hennes nya verklighet. Under de kommande åren accepterades hon av hundarna i området, som delade värme och mat med henne.
Utvecklade hundliknande beteenden
När Oxana senare hittades, vid åtta års ålder, hade hennes beteende förändrats i grunden. Hon saknade språk och kommunicerade istället genom att skälla och ge ifrån sig ljud som påminde om hundars.
Hon rörde sig på alla fyra, flämtade och visade tydliga tecken på att ha anpassat sig till livet bland djuren. Även hennes sätt att äta och ta hand om sig själv speglade hundarnas beteenden – hon åt ofta direkt från marken och använde inte händerna på ett normalt sätt.
Upptäcktes av myndigheter
Oxanas liv bland hundarna tog slut när myndigheter till slut ingrep efter att hon uppmärksammats av grannar. När polis anlände försökte hundarna skydda henne, men lockades bort med mat så att socialtjänsten kunde ta henne därifrån.
Hon placerades därefter i vård och började en lång process för att anpassa sig till ett mer normalt liv. Med stöd från fosterfamilj och specialister lärde hon sig gradvis att gå upprätt och kommunicera bättre, även om utvecklingen var begränsad.
Ett liv präglat av sin uppväxt
I dag är Oxana i 40-årsåldern och bor på ett specialanpassat boende. Hennes liv har fortsatt att präglas av de tidiga åren, och hon tros ha en kognitiv nivå motsvarande ett yngre barn.
Trots de svåra omständigheterna har hon valt att vara öppen med sin historia. I intervjuer har hon berättat hur hon som barn kommunicerade med hundarna genom att härma deras ljud – ett sätt att skapa kontakt i en värld där mänsklig närvaro saknades.
Sökandet efter trygghet
Än i dag spelar hundar en viktig roll i Oxanas liv. Hon har själv beskrivit hur hon söker sig till dem när hon känner sig ensam – en påminnelse om den uppväxt som formade henne.
Hennes berättelse är både tragisk och unik, och lyfter frågor om barns utveckling, språkets betydelse och människans anpassningsförmåga i extrema situationer.
