Emil Lindberg
En ny vetenskaplig studie ger en allt tydligare bild av hur långt tillbaka relationen mellan människa och hund sträcker sig. Forskningen visar att hundar redan under istiden inte bara existerade som egen art – de levde också nära människor över stora delar av Europa och angränsande områden.
- 1 Ny forskning visar att hundens hjärna kan ge ledtrådar om människans åldrande.
- 2 Hundar åldras snabbare än människor – vilket gör dem unika som forskningsmodell.
- 3 Forskarna hoppas att resultaten kan bidra till längre och friskare liv för människor.
- 4 Studien stärker bilden av hunden som en viktig nyckel i medicinsk forskning.
Spridda över enorma områden
Resultaten pekar på att hundar redan för omkring 15 800 år sedan fanns tillsammans med människor i stora delar av Västeurasien, ett område som omfattar Europa, Mellanöstern och Kaukasus.
Genom analyser av genetiskt material från fynd i bland annat Storbritannien och Turkiet har forskare kunnat slå fast att det rör sig om riktiga hundar – inte vargar. Det kanske mest anmärkningsvärda är att dessa djur var genetiskt mycket lika varandra, trots att de levde tusentals kilometer ifrån varandra.
Enligt forskarna tyder det på att hundar redan då var etablerade och spridda över stora geografiska områden.
Hundar rörde sig mellan olika grupper
Under den här tiden levde människor i olika grupper som både kulturellt och genetiskt skilde sig åt. Trots det visar studien att deras hundar var nära besläktade.
Det antyder att hundar kan ha flyttats eller bytts mellan olika grupper, även när människor själva inte hade lika mycket kontakt. Med andra ord kan hunden redan då ha haft en särskild roll som sträckte sig över sociala gränser.
Har du hund – eller bara älskar att prata om hundar? Då får du gärna kika in och vara en av de första medlemmarna.
En nära relation redan då
Flera fynd pekar också på att bandet mellan människa och hund var starkt redan under istiden.
I vissa fall har hundars kvarlevor behandlats på liknande sätt som människors efter döden. På andra platser har unga hundar begravts i närheten av människor. Dessutom visar analyser av kost att hundar och människor ofta åt liknande mat.
Det tyder på att hundarna inte levde i utkanten av samhällena – utan var en integrerad del av människors vardag.
Spåren finns kvar i dagens hundar
Trots att hundpopulationer senare blandats med andra grupper, lever delar av det genetiska arvet från istidens hundar kvar än i dag.
Forskningen visar att det finns en tydlig koppling mellan dessa tidiga hundar och moderna europeiska hundraser. Det ger en fascinerande inblick i hur lång och sammanhängande hundens historia tillsammans med människan faktiskt är.
Ger nya svar om hundens ursprung
Studien stärker också teorin om att hundar redan under istiden var tydligt skilda från vargar. Det innebär att själva domesticeringen – processen där vargen blev hund – måste ha inletts ännu tidigare än vad man tidigare kunnat visa.
Forskarnas arbete ses som ett viktigt steg framåt i jakten på att förstå hur och varför hunden blev människans första och kanske viktigaste följeslagare genom historien.
