Sofie Lindgren
Ett får hade angripits och polisen misstänkte en hundägares hundar. Men DNA-spår från platsen pekade åt ett annat håll. Nu utvecklar brittiska forskare en databas som kan göra hundars DNA till ett viktigare verktyg i brottsutredningar.
Hårstrån och saliv från hundar kan finnas på kläder, i bilar och på brottsplatser. Ändå är det långt ifrån självklart att spåren undersöks. Forskare vid King’s College London och Royal Veterinary College vill ändra på det.
Deras arbete har redan fått betydelse i ett fall där hundar misstänktes ha angripit får. När DNA från platsen jämfördes med de misstänkta hundarnas prover stämde det inte överens. Hundarna kunde uteslutas, och analysen gav dessutom en ledtråd om vilken ras den angripande hunden sannolikt tillhörde.
Över 1 200 hundar i databasen
Forskarna har analyserat DNA från över 1 200 hundar av 80 raser. De undersöker bland annat korta, upprepade delar av arvsmassan som kan användas för att jämföra ett spår med DNA från en viss hund.
Databasen behövs också för att bedöma hur stark en träff är. Ett DNA-mönster som är ovanligt bland hundar i allmänhet kan vara vanligare inom en viss ras. Därför har forskarna undersökt några av de vanligaste raserna mer ingående.
Om polisen redan har en misstänkt hund kan ett prov från den jämföras med spåret. Finns det ingen hund att jämföra med kan databasen i vissa fall ge en uppfattning om vilken ras spåret kommer från. En ledtråd om rasen är däremot inte samma sak som att identifiera en enskild hund.
Hunden behöver inte ha varit på brottsplatsen
Användningen sträcker sig längre än till hundangrepp. Den som lever med en hund kan bära med sig hår eller andra biologiska spår på sina kläder. Sådant material skulle i vissa fall kunna bidra till att koppla en person till en plats.
Det kräver försiktig tolkning. Ett hundhår på ett plagg visar inte i sig hur eller när det hamnade där. Men tillsammans med annan bevisning kan hundens DNA bli en pusselbit i utredningen.
Professor Denise Syndercombe Court, som leder arbetet vid King’s College London, beskriver för The Guardian hur även mycket små mängder material kan vara värda att undersöka. Forskarna arbetar därför med metoder som kan ge användbar information från de få celler som ibland finns kvar på en brottsplats.
Kan både peka ut och fria
Fårangreppet visar varför tekniken inte bara handlar om att hitta en skyldig hund. En DNA-jämförelse kan också undanröja misstankar som annars skulle vara svåra att avfärda.
Forskarna har även beskrivit ett fall där hund-DNA på en persons tröja hjälpte till att klarlägga vad som hänt vid en våldsam händelse. Spåren gav stöd åt en annan förklaring än den som först hade lämnats.
Databasen är fortfarande under utveckling. Forskarna vill utöka den med fler hundtyper, samtidigt som kostnaderna för kriminaltekniska analyser kan begränsa hur ofta metoden används. För hundägare är slutsatsen från fårangreppet redan tydlig: när misstankarna riktas mot fel hund kan ett litet DNA-spår göra stor skillnad.
