Hundar hetsades mot fastbundna björnar och tjurar inför betalande åskådare. I det tidigmoderna England var hundkamper ett etablerat nöje som lockade människor från olika samhällsskikt – och lämnade spår som fortfarande går att läsa i hundarnas skelett.
På Londons södra flodstrand låg arenor där hundar släpptes fram mot betydligt större djur. Under 1500- och 1600-talen var området Bankside känt för både teater och djurhetsning. Det som i dag framstår som ett brutalt djurplågeri ingick då i stadens offentliga nöjesliv.
Hundarna utsattes för allvarliga skador, men alla strider slutade inte med döden. Forskning visar att vissa överlevde benbrott och andra trauman. Deras kvarlevor berättar om ett liv där människors underhållning kunde väga tyngre än djurens lidande.
Fastbundna björnar mötte lössläppta hundar
Vid björnhetsning, på engelska bear-baiting, bands en björn vid en påle och utsattes för angrepp från hundar. Björnens möjligheter att röra sig begränsades, medan publiken kunde följa kampen från läktarna.
Enligt Historic England kunde omkring 1 000 åskådare se föreställningarna i de cirkelformade arenorna. Verksamheten hade också satt sin prägel på omgivningen: där fanns hundgårdar, utrymmen för björnar och byggnader som hörde till arrangemangen.
Namnet Bear Gardens finns fortfarande kvar som gatunamn i London. Det är ett konkret minne av en tid då djurens kamp var en del av stadens nöjesutbud.

Ett populärt nöje även för kungligheter
Djurhetsningen var inte begränsad till en liten grupp besökare. Den hade publik i olika samhällsskikt och förekom även som kunglig underhållning.
Föreställningar ordnades bland annat för drottning Elizabeth I. Men traditionen var betydligt äldre än hennes regeringstid. Forskning från universiteten i Cardiff och Nottingham visar att björnhetsning var etablerad i England redan under 1100-talet.
Forskarna har kombinerat skriftliga uppgifter med arkeologiska fynd och bildmaterial. En scen med björnhetsning finns till och med avbildad i Bayeuxtapetens nedre kant.
Stora hundar valdes ut till arenorna
Hur såg hundarna ut? I en studie publicerad i tidskriften Antiquity så sent som 2025 undersöktes djurben och historiska dokument från Bankside.
De flesta hundarna beräknades ha varit 60–80 centimeter höga vid manken, ovanligt stort för tiden.
De var sannolikt Mastiff-typer, ett bredare begrepp än dagens rasnamn.

Hundar kunde tas trots ägarnas protester
Alla hundar kom inte heller till arenorna med ägarnas goda vilja.
Studien tar upp historiska brev där hundägare protesterade mot att deras hundar hade förts bort. Ett kungligt tillstånd gav den ansvarige för björnverksamheten rätt att samla in hundar till föreställningarna.
Benbrotten visar vad hundarna utsattes för
På hundbenen hittade forskarna bland annat läkta frakturer i revben och skallar. Vissa skador visar att hundarna måste ha överlevt i minst sex veckor efter att de skadats.
Alla skador går inte att koppla till en enda bestämd händelse. Forskarna diskuterar både angrepp från andra djur och slag från människor som möjliga orsaker.
Fynden visar därmed både våldet och överlevnaden. En läkt skada betyder inte att hunden skonades från lidande.
Dyrbara djur hölls vid liv så länge som möjligt
Att föreställningarna var brutala innebar inte att arrangörerna alltid ville att djuren skulle dö.
Enligt University of York kunde en björn kosta ungefär åtta gånger så mycket som en häst. Att ersätta den krävde dessutom import från utlandet. Det fanns därför ekonomiska skäl att försöka hålla björnarna vid liv.
Forskarna menar att liknande överväganden kan ha gällt hundarna. Överlevnaden behöver alltså inte vara ett tecken på omsorg – den kunde också handla om djurens värde för verksamheten.

Bulldoggens historia hör ihop med tjurhetsning
Hundar användes också mot tjurar, i det som kallades bull-baiting.
Enligt brittiska kennelklubben ersattes större, mer högbenta Mastiff-typer med tiden av mindre och kraftigare hundar med stora huvuden och starka käkar. Dessa var föregångare till dagens Engelska Bulldogg.
När tjurhetsningen förbjöds försvann deras tidigare användningsområde. Hundar som hölls som sällskap fick senare betydelse när rasen utvecklades vidare och hundutställningar blev populära.
Förbudet kom 1835 – men djurkamperna försvann inte
Under 1800-talet växte det organiserade arbetet för djurskydd. År 1824 grundades den brittiska organisation som senare fick namnet RSPCA.
År 1835 förbjöds björn- och tjurhetsning i England. Det blev en viktig förändring för djur som länge hade utnyttjats i offentliga föreställningar.
Förbud innebar däremot inte att alla djurkamper upphörde. RSPCA arbetar fortfarande mot organiserade hundslagsmål och annan typ av djurhetsning.
Kvarlevorna från Bankside påminner om vilka som betalade priset för publikens nöje: djuren som tvingades in i arenorna.

