Emil Lindberg
Att springa några kilometer är inte tillräckligt. Lägg till lera, vatten, stockar, tunnlar och andra hinder – och gör allt tillsammans med din hund. För Simon Sundström och Boxern Sam har K9 Biathlon på bara ett år gått från ett spontant infall till tävlingar både i Sverige och Danmark. Nu väntar två nya lopp på samma helg.
För ungefär ett år sedan hade Simon Sundström knappt hört talas om K9 Biathlon.
Sedan dök ett filmklipp från tävlingen Muddy Paws upp när han scrollade på Instagram.
Det räckte.
– Jag har alltid gått igång på knasiga utmaningar där adrenalinet får pumpa lite extra. Så det tog inte många minuter innan jag hade anmält oss och insåg sedan att jag inte haft ett par löparskor på mig under de senaste tio åren, berättar Simon för Hundnytt.
Vid sin sida hade han Boxern Sam, som Hundnytts läsare kanske känner igen sedan tidigare. Han har nämligen tidigare varit med som Månadens vovve på sajten.
Den första tävlingen gick knappast i rekordfart.
Men det spelade mindre roll.
– Om man ser till själva tävlingen så kan jag väl sammanfatta det som att vi tog oss runt banan. Det gick inte fort men vi hade extremt kul tillsammans!
Som en hinderbana – tillsammans med hunden
För den som aldrig har sett K9 Biathlon beskriver Simon sporten på ett ganska enkelt sätt:
– Jag brukar förklara den som att man springer hinderbana tillsammans med sin hund.
Men bakom den enkla beskrivningen finns en sport som kan bjuda på rejält varierande utmaningar.
Banorna kan gå genom trailliknande terräng, över stora fält eller vara uppbyggda i parker. Simon och Sam brukar välja lopp på omkring tre till fem kilometer.
Längs vägen kan de behöva ta sig över stockar, bommar och lådor, genom tunnlar och vatten eller ner i djupa diken fyllda med lera.
Det är just kombinationen som lockar Simon.
– Det som triggar mig och gör det så skoj är den fysiska utmaningen tillsammans med sin hund. Att få ta sig över, under och genom lera och vatten är på något sätt enormt tillfredsställande.
Tog andraplatsen i Danmark
Sedan premiären för ett år sedan har Simon och Sam hunnit skaffa sig betydligt mer tävlingsvana.
Nyligen reste de till Bevtoft i södra Danmark för den första upplagan av K9B – OCR.
Simon och Sam tävlade över fem kilometer, vilket innebar två varv på en cirka 2,5 kilometer lång bana.
Inför loppet var förutsättningarna långt ifrån perfekta. Simon hade haft ont i kroppen under veckan och var osäker på hur mycket han skulle kunna prestera.
Planen blev därför ganska enkel: åka dit, ha roligt och ta sig runt.
Men när de värmde upp på tävlingsmorgonen kändes kroppen bättre än väntat.
Simon valde ändå att hålla tillbaka Sam i början och försökte i stället hitta ett jämnt tempo.
Det visade sig vara ett klokt beslut.
Flera ekipage som öppnat betydligt snabbare började tappa och under andra varvet kunde Simon och Sam komma ikapp.
Till slut räckte prestationen hela vägen till andraplatsen.
– Så att kliva upp på pallen efter loppet kändes enormt kul! Kändes väl värt resan ner om man säger så!
Kommunicerar med händer och lina
Sam är döv, vilket gör att Simon inte kan använda rösten för att dirigera honom genom banans hinder.
I stället har de utvecklat andra sätt att kommunicera.
Precis som hemma använder Simon mycket handsignaler. Men under tävlingarna har även linan mellan Simon och Sams sele blivit ett kommunikationsverktyg.
Om Simon exempelvis vill positionera Sam åt höger inför ett hinder kan han slå med vänster hand på linan åt höger. Blir Sam osäker söker han ögonkontakt med Simon, som visar vägen med handen.
Men när allt går snabbt räcker inte bara signaler.
– Sen handlar mycket om att ha tillit till varandra.
När Sam ska ner från ett högt hinder måste han kunna lita på att Simon tar emot honom. Simon måste i sin tur kunna lita på att Sam väljer rätt väg när de rusar fram bland träden.
Dövheten kan ibland göra vissa hinder svårare. Framför allt kan en bom eller stock i midjehöjd skapa ett dilemma – ska Sam hoppa över eller krypa under?
Där hade en muntlig signal kunnat underlätta.
Samtidigt finns en oväntad fördel före starten.
– Det är ganska skönt att han inte hör allt skällande runt omkring innan start då det kan vara ganska så stressande för många hundar. Många är väldigt exalterade innan start!
”Till största delen är det nog jag som är bromsklossen”
K9 Biathlon ställer krav på både hund och människa.
På frågan om vem som egentligen begränsar ekipaget mest kommer svaret snabbt:
– Till största delen är det nog jag som är bromsklossen.
Men Simon är samtidigt noga med att prestationen aldrig får gå före hundens välbefinnande.
Sam är Boxer och kan vara känsligare för värme. Simon håller därför noggrann koll på honom under loppen och anpassar belastningen efter förutsättningarna.
– Det gäller verkligen att vara lyhörd på sin kompanjon och se till att man inte pressar för mycket. I slutändan gör vi detta för att ha roligt tillsammans och då får inte prestationen ta över, för då är det lätt att glädjen i det hela försvinner.
Flyger fram över balanshindren
Alla hinder är inte lika svåra för Sam.
Balansmoment är något av en specialitet.
Stegar och liknande konstruktioner som ligger ovanför marken tar han sig snabbt över.
– Där har han enorm kontroll på tassarna!
Vatten är en annan historia.
Sam vill helst veta att tassarna kommer att nå botten och på djupare vatten föredrar han sin flytväst.
När ett vattenhinder dyker upp händer det därför att han vill att Simon lyfter ner honom.
Så snart Sam känner botten brukar tveksamheten försvinna.
Träningen sker även i vardagen
Mellan tävlingarna tränar Simon framför allt löpning och mountainbike.
Sam följer med på något enstaka träningspass i veckan, men vanlig löpträning är inte direkt hans favoritsysselsättning.
Skogen är en annan sak.
Där får han en helt annan energi när löpningen kombineras med stockar, stenar och naturliga hinder.
Och någon avancerad hinderpark krävs inte nödvändigtvis för träningen.
– När det gäller träning för hinder så blir det mest i vardagen, man hoppar på stora stenar, över diken, springer i vatten och så vidare.
För Simon är det heller inte snabbheten som är den viktigaste egenskapen för den som vill hålla på med K9 Biathlon.
Inte heller perfekt lydnad eller fantastisk kondition.
– Att man har kul tillsammans! Så länge båda parter tycker att det är skoj så kommer de andra delarna automatiskt. Det bästa av allt är att det inte behöver gå fort för att man ska ha kul!
Sedan tillägger han med glimten i ögat:
– Utöver det behöver man nog ha någon form av diagnos eller knas i huvudet för att frivilligt slänga sig i den där leran.
”Det känns lite som när padel kom”
Simon och Sam är fortfarande relativt nya inom sporten, men under deras första år har Simon redan märkt en förändring.
Fler evenemang på olika nivåer har dykt upp både i Sverige och övriga Nordeuropa.
– Just nu känns det lite som när padel kom och slog igenom.
En anledning till att sporten kan växa tror han är att tröskeln inte behöver vara särskilt hög. K9 Biathlon behöver inte innebära en jakt på placeringar och sekunder.
Ekipaget kan anpassa tempot efter sina egna förutsättningar.
– Med tanke på att det här är något alla kan göra på alla typer av nivåer så hoppas och tror jag att det kanske blir ännu fler som börjar utöva det mer som en sport än bara ett roligt event.
Sam vet när det är tävlingsdags
Tävlingsdagarna börjar ofta tidigt för Simon och Sam.
Eftersom Sam behöver tid för att bekanta sig med en ny plats försöker de komma fram dagen innan och sova på tävlingsområdet – alternativt vara där mycket tidigt på morgonen.
Sam får då möjlighet att studera omgivningen och de andra ekipagen.
Men ungefär en timme före start förändras stämningen.
Simon börjar byta om.
Sedan kommer selarna fram.
– När vi väl får på oss selarna så tänder han till direkt! Då vet han precis vad som gäller och att det snart är hans tur att få ta sig an dagens utmaningar!
Två tävlingar på samma helg
Den här helgen blir nästa stora utmaning.
Och en tävling räcker tydligen inte.
På lördagen väntar ett K9 Biathlon-lopp i samband med Tassfesten i Kinna. Banan ska vara omkring tre kilometer lång och gå genom utmanande terräng med flera olika typer av hinder.
Simon uppskattar att knappt 200 ekipage deltar under de två dagarna.
Sedan är det dags att packa ihop och åka vidare.
På söndagen väntar Segersjö Dog Run utanför Örebro, som arrangeras under Segersjödagarna.
När hästarna är färdiga på fälttävlansbanan får hundekipagen ta över.
– Då får vi galningar med hundar chansen att springa på banan.
Där väntar ungefär fyra kilometer i blandad terräng och omkring 400 startande.
Efter andraplatsen i Danmark finns också en prestationsmässig målsättning.
Simon hoppas kunna hålla ungefär samma tempo som senast – men framför allt vill han ha en bättre känsla i kroppen både under och efter loppen.
Det finns dessutom en detalj som gör helgen lite extra spännande.
Simon och Sam går ut som nummer två i båda loppen.
Sam brukar nämligen uppskatta att ha andra ekipage framför sig att jaga.
– Så hur det går får vi se. Jag tror det kommer gå bra, men alltid lite obekvämt i den typen av nya situationer.
Leran lockar igen
Efter helgen är säsongen långt ifrån över.
Nästa resa går återigen till Danmark, den här gången till Svendborg.
Sedan väntar höstens stora höjdpunkt: Muddy Paws i slutet av september.
Där hoppas Simon och Sam kapa ett par minuter från sin tidigare tid och avancera i resultatlistan.
Och kanske säger just Muddy Paws något om varför Simon fastnat så mycket för sporten.
– Man ser alltid lite extra fram emot de där leriga partierna.
För den som själv blir sugen på att stå på startlinjen är Simons råd enkelt.
Prova.
Har du hund – eller bara älskar att prata om hundar? Då får du gärna kika in och vara en av de första medlemmarna.
Farten och belastningen går att anpassa efter ekipagets förutsättningar och det behöver inte handla om att tävla mot någon annan.
För när Simon och Sam står på andra sidan mållinjen, trötta och leriga, är det egentligen inte placeringen som gör att han börjar fundera på nästa lopp.
– Vi har så förbaskat kul tillsammans! Det är så tillfredsställande att se hur både en själv och Sam utvecklas för varje lopp vi gör. Kommunikationen och förståelsen för varandra ökar hela tiden och vår gräns för vad vi klarar av blir bara högre och högre.
Och så finns förstås ytterligare en fördel med att kasta sig genom lera tillsammans med sin hund:
– Sen får man ju en hel del fräsiga foton att dela med sig av!
Vi på Hundnytt önskar Simon och Sam ett stort lycka till i helgens två lopp!
