Emil Lindberg
Människan har format hunden efter sina egna önskemål i tusentals år. Men när jakten på ett särskilt utseende leder till andningssvårigheter, smärta och sjukdom måste vi våga ställa den obekväma frågan: För vems skull avlar vi egentligen?
Det extrema har blivit normalt
En mycket kort nos, ett oproportionerligt stort huvud, överdrivna hudveck eller en kropp som gör det svårt att röra sig naturligt. Egenskaper som en gång betraktades som ovanliga har inom vissa delar av hundaveln gradvis förstärkts tills de nästan blivit norm.
Problemet är inte att hundar ser olika ut. Tvärtom är variationen en del av det fantastiska med hundvärlden. Problemet uppstår när ett visst utseende värderas högre än hundens möjlighet att andas, röra sig, fortplanta sig och leva utan smärta.
Ingen hund ska behöva kämpa för att få luft efter en kort promenad. Ingen hund ska behöva genomgå återkommande operationer för att kroppen ska fungera någorlunda normalt. Och ingen valp ska födas med sämre förutsättningar för ett friskt liv bara för att vi människor tycker att vissa extrema drag är söta.
Lidande blir inte normalt för att det är vanligt
Det finns hälsoproblem som blivit så starkt förknippade med vissa hundraser att många nästan ser dem som en naturlig del av hundägandet.
Men andningsproblem är inte ett charmigt personlighetsdrag. Kronisk klåda är inte något en hund bara ska behöva leva med. Återkommande ögonproblem, ryggsmärta och svårigheter att föda naturligt blir inte acceptabla för att de förekommer hos många individer inom samma ras.
När ett problem är vanligt borde det väcka större oro – inte mindre.
Samtidigt måste diskussionen föras med nyanser. Alla hundar inom en utsatt ras är inte sjuka, precis som alla uppfödare inte bedriver osund avel. Det finns många seriösa uppfödare och rasklubbar som arbetar målmedvetet för bättre hälsa, ökad genetisk variation och mer funktionella hundar.
Deras arbete förtjänar både respekt och stöd. Men det får inte användas som ett skäl för att blunda för de problem som faktiskt finns.
Ansvaret ligger inte bara hos valpköparen
Det är lätt att lägga hela ansvaret på den som köper hund. Valpköpare uppmanas att läsa på, välja uppfödare noggrant och kontrollera hälsoundersökningar. Det är viktigt – men det räcker inte.
Den som ska köpa sin första hund har sällan samma kunskap som en veterinär, uppfödare eller rasklubb. Många möter dessutom bilder och filmer där extrema utseenden framställs som gulliga, roliga eller eftertraktade. När en hund snarkar, flåsar eller låter kraftigt kan det felaktigt beskrivas som något typiskt och harmlöst.
Därför måste ansvaret delas av fler.
Uppfödare har ett ansvar för vilka hundar som används i avel. Rasklubbar och kennelorganisationer har ett ansvar för vilka ideal som uppmuntras. Domare har ett ansvar för vilka hundar som premieras. Veterinärer, försäkringsbolag och myndigheter sitter på kunskap som behöver användas. Även medier och människor med stora konton i sociala medier påverkar vilka hundar som blir populära.
Och vi valpköpare har ett ansvar för vad vi efterfrågar och är beredda att betala för.
Kärlek till rasen får inte hindra förändring
Diskussioner om hundavel blir ofta känsliga. Den som kritiserar ett hälsoproblem kan uppfattas som någon som angriper hela rasen – eller människorna som älskar den.
Men att tala öppet om problem är inte ett uttryck för hat mot en ras. Det kan tvärtom vara ett uttryck för omsorg om dess framtid.
Att älska en hundras borde innebära att vilja se den friskare, starkare och bättre rustad för ett långt liv. Det borde vara möjligt att uppskatta rasens historia, mentalitet och egenskaper och samtidigt erkänna att vissa delar av aveln behöver förändras.
Tradition får aldrig väga tyngre än djurvälfärd. En rasstandard är skapad av människor och kan också förändras av människor.
Hälsan måste synas i hundidealet
Det räcker inte att tala om hälsa i fina formuleringar. En frisk och funktionell kropp måste också belönas i praktiken.
Hundar som kan andas obehindrat, röra sig naturligt och leva ett aktivt liv måste värderas högre än individer med mer extrema drag. Avelsurvalet behöver bygga på relevant kunskap, öppna hälsodata och långsiktiga mål – inte enbart på utseende, meriter eller kortsiktig efterfrågan.
I vissa fall kan det också krävas att man vågar tänka nytt. Det kan handla om bredare avelsbaser, förändrade rasstandarder och i vissa situationer genomtänkta inkorsningsprojekt för att förbättra hälsa och genetisk variation.
Sådana beslut är inte enkla. Men alternativet – att fortsätta reproducera välkända problem – är betydligt svårare att försvara.
Har du hund – eller bara älskar att prata om hundar? Då får du gärna kika in och vara en av de första medlemmarna.
Vi har skapat problemen och kan förändra dem
Hundarna har inte valt sina kroppar. De har inte efterfrågat kortare nosar, längre ryggar, tyngre kroppar eller mer hud. Det är människan som har fattat de besluten, generation efter generation.
Därför är det också vi som måste förändra utvecklingen.
Målet behöver inte vara att alla hundar ska se likadana ut. Målet måste vara att varje hund, oavsett ras, ska få så goda förutsättningar som möjligt att leva ett friskt och värdigt liv.
Vi kan bevara rasernas särdrag utan att bevara deras lidande. Vi kan uppskatta ett visst utseende utan att driva det till en skadlig ytterlighet. Och vi kan älska hundar tillräckligt mycket för att ibland ifrågasätta det vi tidigare har betraktat som normalt.
För i slutändan borde gränsen vara självklar:
Ingen hund ska behöva betala priset för vad vi människor tycker är vackert eller sött.
