Emil Lindberg
Vi kallar hunden människans bästa vän. Ändå får den stå modell för uselt väder, hårt arbete och en tillvaro ingen vill ha. Hur hamnade vår älskade följeslagare i så många av svenskans mest otacksamma uttryck?
Tänk dig en hund som ligger utsträckt i soffan, med huvudet på en kudde och middagen serverad på bestämda tider. Att kalla det ett ”hundliv” borde nästan låta avundsjukt. Men i språket betyder ordet något betydligt dystrare.
Förklaringen finns i flera lager av språkhistoria: gamla föreställningar om hunden, religiöst bildspråk och uttryck som levt vidare långt efter att deras bakgrund blivit oklar. Och just ”hundan” rymmer en oväntad fråga: handlar ordet ens om en hund?
En bästa vän som också kunde vara en förolämpning
Hundens ställning i vårt språk är motsägelsefull. Den kan vara en trogen följeslagare, men också bilden av någon som är undergiven, föraktad eller illa behandlad.
I Svensk ordbok finns den dubbelheten dokumenterad. Där beskrivs hur hund används bildligt om undergivenhet och mänskliga brister, men också som skällsord om en föraktlig person. Den som kallar någon ”din hund” delar knappast ut en komplimang.
Det säger något om hur bildspråk fungerar. När vi använder ett djur som förolämpning väljer vi ut en viss föreställning om det. Hundens trofasthet försvinner ur bilden; kvar blir sådant som talaren vill förknippa med förakt eller underkastelse.
Bibeln är en del av förklaringen
Enligt Tommy Kuusela, forskare vid Institutet för språk och folkminnen, är Bibeln en av anledningarna till att hunden förekommer i negativt laddade uttryck. Det framhåller han i ett inslag hos Sveriges Radio.
Ett tydligt exempel finns i Matteusevangeliet 7:6, där läsaren uppmanas att inte ge det heliga åt hundarna. I det bildspråket representerar hunden någon som inte ska få del av det värdefulla.
Sådana texter visar att hunden kunnat bära en helt annan symbolisk laddning än den vi gärna tänker på i dag. Men Bibelns betydelse ger oss ingen gemensam ursprungsförklaring till alla uttryck med hund. Varje uttryck har sin egen historia – och vissa historier går inte längre att reda ut säkert.
”Slita hund” handlar om mer än att jobba mycket
Att ”slita hund” betyder att arbeta mycket hårt. Svensk ordbok beskriver det rentav som arbete så hårt att man tar fysisk skada.
Det är alltså ett uttryck med mer tyngd än att ha haft fullt upp på jobbet. Här finns bilden av någon som får kämpa och fara illa.
Svenska Akademiens ordbok dokumenterar också formuleringen ”slita som en hund”. I ett exempel från 1847 används den i en text om krigets umbäranden, tillsammans med frågan om att förlora armar och ben.
Däremot bevisar själva uttrycket inte att det föddes ur ett särskilt slags hundarbete. En berättelse om exempelvis draghundar kan låta rimlig, men kräver egna belägg. Det ordböckerna tydligt visar är kopplingen mellan hunden och ett hårt slit.
När ”hund” gör något sämre
Samma negativa laddning dyker upp i sammansättningar. I språktidskriften Språkbruk beskriver Urban Östberg hur förleden hund- i många ord markerar något dåligt eller mindre värdefullt, exempelvis hundväder och hundgöra.
Det är en liten språklig genväg: lägg till hund, så förstår mottagaren att det handlar om något besvärligt.
Östberg tar också upp hundöron, alltså vikta hörn på boksidor. Just det ordet har en motsvarighet i engelskans ”dog’s ear”, medan tyskan använder åsnans öra. Djuren får låna ut både sina namn och kroppsdelar till människans beskrivningar av vardagen.
”Hundan!” kan ha en annan bakgrund än du tror
Här blir historien extra intressant. Det är nämligen omdiskuterat varifrån kraftordet ”hundan” kommer.
I forskningsrapporten Dramernas svordomar redogör språkvetaren Ulla Stroh-Wollin för två förklaringar. Enligt Svenska Akademiens ordbok har hundan bildats av räkneordet hundra, efter samma mönster som tusan av tusen.
Men Stroh-Wollin ifrågasätter hur starkt stödet för den förklaringen är. Hon lyfter i stället fram ett förslag från språkforskaren K.G. Ljunggren: att bakgrunden kan finnas i uttrycket att ge något åt hundarna, med anknytning till Jesu bergspredikan.
Äldre former som ”hundana” skulle då kunna vara en länk till ”hundan”. När ordet väl hamnat i uttryck som liknar svordomar med fan och tusan kan det ha börjat användas på samma sätt.
Hunden kan alltså finnas bakom ”hundan” – men ursprunget är inte säkert fastställt.
Den begravda hunden är fortfarande ett mysterium
Och hunden som ligger begraven? Uttrycket betyder att något verkar misstänkt. Enligt Svensk ordbok finns det i svenskan sedan omkring 1755 och är lånat från tyskan, men bakgrunden till själva bilden är oklar.
Vi vet alltså vad vi menar, även när vi inte vet varför vi säger det.
Det gör hunduttrycken till små språkliga tidskapslar. De bevarar föreställningar som vi kan använda utan att själva dela dem. Du behöver inte tycka illa om hundar för att klaga på hundvädret.
Under tiden kan hunden ligga kvar i soffan, tryggt ovetande om att dess namn just fått beskriva ännu en bedrövlig arbetsdag.
